Didaktik (2)

Av en didaktiskt medveten lärare förväntar jag mig att hen är medveten om

1. medveten om elevers föreställningar om olika fenomen.
2. kan analysera elevers föreställningar
   • hur definierar de fenomenet?
   • vilka antaganden måste ligga bakom föreställningen?
   • vilken människosyn uttrycker de?
   • vilken samhällssyn uttrycker de?
   • vilka förklaringsmodeller uttrycker de?
   • vilken teori ligger bakom?
3. kan sätta samman (re-konstruera) och synliggöra elevers föreställningar till en berättelse om elevers perspektiv
4. kan förmå elever att få syn på sina egna perspektiv och deras ideologiska bakgrund
5. kan förmå elever att analysera och förstå andra perspektiv
6. kan förmå elever att utvärdera sina egna perspektiv.

Och allt det här förutsätter att man förstår att det finns olika perspektiv på praktiskt taget alla samhällsfenomen.
”Riksdagen består av 349 ledamöter” är inte ett faktum - det är en illusion: illusionen att man kan kan undvika meningserbjudanden i undervisningen, genom att fokusera på menings-lösa isolerade faktabitar.
Det är illusionen att undervisning inte handlar om meningserbjudanden.
Det är illusionen att förklaringar inte bygger på antaganden, teorier, strukturer.
Det är illusionen att skolans perspektiv inte är ett perspektiv, utan sanningen, hela sanningen, och inte annat än sanningen.

Didaktik (1)

Jag hade en diskussion om didaktik. Igen.
Vissa didaktiker argumenterar utifrån dikotomin ”antingen fasta kunskaper eller total relativism”. Alltså: antingen berättar vi som det är, eller så kan alla tycka precis vad de vill.
Eller med hjälp av den sekventiella modellen: först berättar vi vad de bör veta, och sedan kan de diskutera. Först berättar vi vad försäkringskassan är, och sen kan de diskutera.
Jag ser det som problematiskt: Vad är försäkringskassan? Egentligen? Objektivt sett?
Dom där som ger lata människor bidrag? Statens disciplineringsinstrument? Ett sätt att tvinga utslitna människor tillbaka till ekorrhjulet? Ett sätt att hålla dem lugna? Välfärdsstatens flaggskepp?
Jag tror inte att man kan beskriva försäkringskassan utan perspektiv, utan ideologi, utan föreställningar, för-givet-taganden, värderingar. I alla fall om man skall säga något meningsfullt om den. Allt vi säger om den andras föreställningar. Och om vi undviker föreställningar är det också ett didaktiskt program: här ska vi inte analysera olika perspektiv!
Att säga ”detta perspektiv är inget perspektiv” är samma sak som att säga ”du skall se försäkringskassan på mitt sätt. Men sen får du diskutera den utifrån mitt sätt”.
Varför kan man inte beskriva försäkringskassan utifrån olika perspektiv?
Om jag beskriver försäkringskassan ur ett nationalekonomiskt perspektiv, sedan ett systemteoretiskt perspektiv, och sedan visar liberala, neokonservativa och marxistiska beskrivningar av försäkringskassan - får elever mindre kunskap genom det?
Förstår de mindre?
För mig är skillnaden att perspektivmedvetna elever kan analysera perspektiv och ideologier, och att de därmed kan vara tänkande medborgare.
Elever som tränas att ta emot s.k. objektiv information om försäkringskassan och sedan upprepa den - de får inte denna träning. De lär sig att bli formade. Att det bara finns ett sätt att se på sociala och politiska fenomen. Och de lär sig aldrig hur man kan hantera olika föreställningar om samma fenomen.
Jag tror att den objektiva faktaförmedlingen är *en* förklaring till fenomenet ”jag tror inte på fakta”. Hur ska man annars reagera på uppenbara konflikter och motsättningar, när ens främsta källa till kunskap hävdar att det bara kan finnas en enda beskrivning av, till exempel, försäkringskassan?

Läroböcker

När man vill undersöka om elever eller studenter kopierar varandras texter brukar man undersöka om samma formuleringar förekommer i flera texter, eller om de uttrycker mycket snarlika tankar , och om de använder samma infallsvinkel - speciellt om den är fel, lite långsökt, eller präglas av en tydlig ideologisk ambition.
I så fall skulle man nog se med mycket misstänksamhet på läroböcker. Varför, exempelvis, hävdar alla läroböcker att man *röstade* i den grekiska demokratin - men glömmer bort att nämna att man diskuterade också?

Och varför vill läroböcker inte nämna att man därmed styrde sig själv, vilket skulle kunna ses som en fantastisk bedrift? Varför betonar de istället att demokratin i Athen minsann inte var perfekt? Och varför förklarar de inte varför kvinnor, slavar och metoiker inte fick rösta?
Och varför är läroböcker så snabba med att påpeka att man i Athen faktiskt styrde staten? I Athen hade alltså - enligt läroböckerna - medborgarna inte beslutat att de till exempel skulle ha ett råd, utan de hade en stat - som vi - och att de styrde staten genom att rösta - som vi. Men vi är bättre, förstås.
Och behöver man som läroboksförfattare inte förstå skillnaden mellan grekisk och polis? Varför i hela fridens namn skulle spartanerna ha rösträtt i Aten - med tanke på att de hade en helt annan politisk enhet, och med tanke på att de uppfattades som en annan stam. Ibland blir det bara pinsamt när man försöka tvinga in historiska omständigheter i dagsaktuella berättelser.

En tanke som finns i nästan alla läroböcker: föreställningen att det fanns en tanke eller avsikt med demokratin. Någon satt alltså vid ett ritbord, och skissade på olika statsskick. Av någon anledning valde han (?) att ha demokrati. OK. Och när man har demokrati måste man ju se till att folket styr staten. Enligt andra ingick det i den outgrundliga planen att medborgarna skulle få vara med och styra staten.
Majoriteten av läroböckerna berättar också att den Okände skrev en regelbok. Enligt den måste demokratiska stater göra vissa saker.
Och sen, hävdar praktiskt taget alla läroböcker, införde man demokrati enligt regelboken. Och gav människorna rösträtt. Och beslutade att det ska finnas flera partier, för så ska det vara enligt regelboken.
Tyvärr berättar de inte vem den okände välgöraren var. Synd, men så brukar det vara med skapare och deras outgrundliga visdom.

Arena och demokratin

Demokratins utgångspunkt är istället att ett samhälle där alla medborgare är med och bestämmer är moraliskt riktigt och dessutom överlägset när det gäller att lösa samhällsproblem och garantera mänskliga rättigheter. (s 37)
De flesta läroböcker har ett något speciellt sätt att uttrycka sig, någonstans mellan information och moraliska pekpinnar. Många använder också ovanliga språkliga konstruktioner, som till exempel frånvaron av konnektorer som ”därför”, ”men”, ”dessutom”, ”å andra sidan” osv. Därför (”Därför” är här en konnektor) är läroböcker ofta lite svåra att läsa och kräver att läsaren själv konstruerar sammanhang (se Monica Reichenbergs avhandling).
Det är inte heller alltid klart hur läroböcker definierar sina centrala begrepp. I ovanstående citat är det oklart vad som menas med ”utgångspunkt”. Förmodligen syftar begreppet här på föreställningen om en kärna, om demokratins nyckeltanke eller princip. Men det är något som läsaren själv får lägga till, utifrån läsarens kunskaper om vad textförfattaren kan ha tänkt. Man tänker alltså själv, men man tänker det som (troligen) har varit avsikten.
”Demokrati” - som tycks vara en självständig aktör, någon som tänker och antar vissa saker - verkar ha funderat över varför det är bra att ”alla medborgare är med och bestämmer”:
Det är
- ”moraliskt riktigt”
- effektivt:
        - för att ”lösa samhällsproblem”
        - för att garantera mänskliga rättigheter.
Citatet reducerar det politiska till lösning av problem som dyker upp, och som verkställighet av en given uppgift - ”att garantera mänskliga rättigheter”. Citatet utesluter fullständigt att demokrati skulle kunna handla om människors rätt att konstruera och gestalta ett samhälle - tillsammans. Istället utgår texten ifrån att samhället redan existerar och bara skall förvaltas.
Citatet fabricerar också samtycke. Vem skulle inte vilja lösa samhällsproblem, garantera mänskliga rättigheter, och dessutom ha ett överlägset samhällssystem? I synnerhet om alternativet - det enda alternativ som texten ger - är diktatur?
Texten uppmanar också eleverna att välja. Väljer du diktatur eller demokrati? Om du är osäker - läs hela texten en gång till så att du förstår hur hemsk diktaturen är (”diktaturen” som sådan, alltså pratar vi om ”diktaturens natur”, ungefär som ”norrlänningen är tystlåten”).

Biesta: Bortom lärandet

Några lösa tankar om Gert Biestas ”Bortom lärandet”.
Här finns en recension av Jonas Aspelin.
Här finns hans hemsida.
[En annan bok som kan rekommenderas är Biesta, Gert J J (2010), Good Education in an Age of Measurement: Ethics, Politics, Democracy. Boulder: Paradigm Pub]


Biesta ifrågasätter föreställningen att man - i demokratins namn - skall forma människor efter en i förväg given mall, så att de sedan reproducerar de samhällsstrukturer som har format dem. Hela föreställningen att man skall forma människor till demokrater vilar på tanken att de inte skulle bli demokrater om man inte tvingade, formade eller utbildade dem till demokrater.

Ett problem i sammanhanget är att alla uttalanden om demokrati är del av en debatt om frågan vilken demokrati som är den rätta. Det går inte att säga något om demokrati utan att delta i denna debatt. ”Demokrati” är alltså ett ”essentially contested concept”, dvs. det kan inte finnas någon objektiv definition av själva begreppet.

Om alltså någon säger att vi skall utbilda för demokrati är frågan för vilken demokrati? En deltagardemokrati kräver kanske andra deltagare än en elitdemokrati, eller en formell demokrati där medborgare skall rösta fram de föreslagna politikerna och sen sitta stilla i båten i 4 år. Olika demokratiteorier har olika syn på människor, på samhället, på framtiden osv.

Gert Biesta menar sedan - starkt förenklat - att människor inte blir människor genom att formas på ett visst sätt, utan därför att de möter andra människor och erkänner varandras olikhet.

Att tvinga in människor i en gemenskap och sedan erbjuda dem att ”vara demokrater” betyder att gemenskapen kommer före demokratin.

Biesta synliggör läroböckernas och styrdokumentens berättelser, som

• alltid pratar om demokrati i singularis
• alltid skall forma eleverna till demokratiska människor
• alltid råkar forma eleverna så att de passar ihop med demokratiföreställningen
• inte ha några som helst problem med att påtvinga människor en viss uppfattning (kallat ”kunskap”) i demokratins namn

Jag har alltid ogillat tanken att en stat kan tvinga människor in i ett ideologiskt system, samtidigt som man talar om demokrati, frihet, tolerans, mångfald, pluralism etc. Man menar helt enkelt ”först ska vi se till att du är/tänker rätt, sen får du tycka & tänka & göra vad du vill (eftersom vi har först sett till att du vill det rätta).”

Ett viktigt led i detta är att kalla den förhärskande demokratisynen för ”kunskap” (dvs. sann, äkta, självklar) och tvinga eleverna med förmedling, argument och betyg att anamma den.

Biesta visar ett alternativ till denna hjärntvätt i ”demokratins” (≈ status quos) namn: möten mellan människor som leder till att dessa definierar sig själva/varandra i politiska handlingar, och formar de strukturer inom vilka de lever. En ”open end”-demokrati.

Alltså inte staten som väljer sig ett nytt folk (analogt till Bert Brechts dikt om regeringen som är missnöjd med folket och därför väljer sig et nytt), utan folket som bestämmer vilken stat de vill ha.

Tänk om människor läser denna bok och tar den på allvar. Tank om människor inte längre tror på TINA (There Is No Alternative)

Bäva månde regeringar, stater och eliter …

Bort med elevinflytandet!

Tja, det är inte min idé, utan Lars Hansson (liberal) i Lund som vill avskaffa elevdemokrati:

Det är i skolan som vi lägger grunden för ett demokratiskt samhälle. Men det ligger lika stora faror i ett ”överdemokratiskt” samhälle som i ett samhälle med bristande demokrati. Ett samhälle där alla känner sig ”kränkta” så fort någon annan bestämmer något fungerar inte!

Förmodligen skall eleverna därav lära sig för livet: man skall inte känna sig kränkt när någon annan bestämmer. Förr skulle man lära sig i skolan hur man blir demokratisk medborgare för att kunna leva i ett demokratiskt samhälle. Nu skall man i liberal-samhället lära sig att ta emot order för att lära sig leva i ... tja, vad? Kommandodemokrati?