hade Björklund rätt?

Skolverket har nu kommit med en undersökning som sägs visa att Björklund i sina valtal nog i alla fall hade delvis rätt. Läsförståelse över medel, matte och naturvetenskap någonstans kring medel, trivseln är hög. (Rapporten i sig är en utmärkt lektion i undfallenhet: hur man visar att chefen har rätt även när han har fel)

Men vad sa Björklund egentligen?

Björklund hävdade att tillgänglig forskning visar att svenska elever är sämre än de flesta andra, att de är frånvarande, lata, ovilliga att lära sig, och dessutom aggressiva och hotfulla. Skolan är i förfall, därför att sossarna inte har fattat detta. Och nu skulle skolan räddas genom att omvandlas, genom kontroll, disciplin, maktutövning, förmedlingspedagogik och enkla, raka kunskaper.

Björklund hävdade helt enkelt att skolans människosyn är fel.

McGregor formulerade våra grundantaganden om andra människor i två ytterlighetskategorier:

• X-synen säger att människor är lata och arbetsovilliga. De måste kontrolleras, styras med tydliga order, och ledas med hot, straff och uppmuntran. Människor vill slippa ansvar, och därför måste ledaren själv behålla ansvaret.
• Y-synen utgår ifrån att människor vill utvecklas och ta ansvar, bara de ges utrymme till det. De arbetar och strävar för att de själva vill. Uppmuntran är värdefull, medan hot och straff snarare skapar hinder.

Båda kategorierna är självuppfyllande. X-ledare litar inte på människor, som då inte tycker det är kul att jobba. De känner sig övervakade, misstrodda, kontrollerade, och gör därför så lite som möjligt. Uppmuntrade människor känner att ledarna litar på dem och blir aktiva.

Björklund ser X-människor omkring sig: lärare såväl som elever. Båda skall kontrolleras och styras.

Därför skall enkla baskunskaper förmedlas: det kan kontrolleras. Därför betyg: ett makt- och kontrollmedel. Därför tillsyn: annars sitter de lata jäklarna i personalrummet och fikar, medan eleverna chattar och sms:ar hela dagarna. Kaserngård eller kaos, var och är Björklunds budskap.

Nej, Björklund hade inte rätt. Inte ens delvis.

Men Björklunds skola kommer kanske att göra att han får rätt, om inte lärare och elever smiter undan och ägnar sig lite åt lärande vid sidan om faktaförmedling, disciplin och kontroll.

studieförbud som tilläggs-straff

Ekot, 12/5:

Regeringen har uppdragit åt högskoleverket att undersöka att/om människor som har begått brott skall få studieförbud. Det blir förstås en förutsättningslös utredning, som bygger på utbildningsministerns förklaring:

– Det är slöseri med skattebetalarnas pengar och med den personens tid. Därför att det då är uppenbart att utbildningen inte kan fullföljas och då är det lika bra att antingen inte ta in studenten eller låta honom sluta omedelbart, säger Lars Leijonborg.

Resonemanget tar avstamp i tanken att vissa utbildningar kräver att man är ostraffad. Men resonemanget begränsas inte till dessa. Lejonborg ställer frågan generellt. Men sedan backar han igen:

Men han tycker inte att saken är enkel, och vill understryka att grundregeln ska vara att den som begår brott ska kunna få en ny chans.

– Det är två principer som står mot varandra. Vi får se nu vad Högskoleverket kommer fram till, om man bör göra en sådan här regeländring, säger Lars Leijonborg.

• Alltså, den ena moralen säger att man är förlåten när man har avtjänat sitt straff.

• Den andra moralen säger ”en gång bov, alltid bov - det är generna, karaktären, personligheten”.
• Och lönsamhetsmoralen säger att det är slöseri med resurser att utbilda ”dom där”.
• Och byråkratmoralen säger ”låt en myndighet hålla i yxan, så har jag inte sagt nåt”. Det är ju bara en regeländring, inget moral-beslut.
Så konstrueras neokonservativ liberalism - ingen har gjort nåt, och Lejonborg har bara tänkt högt.

barnuppropet

Läs, tänk, skriv på, sprid!!!!!

Men tänk, framför all...

http://sites.google.com/site/barnuppropet/

förintelsen i läroböcker

Ur en lärobok i samhällskunskap:

Hitlers strävanden att utöka Tysklands makt genom krigsföring var till en början framgångsrika. I takt med att krigslyckan vände, blev dock nazismen allt grymmare. Rasförföljelserna utmynnade i folkmord på över sex miljoner judar, den s.k. Förintelsen.

i takt med - här indikeras ett samband. Om inte krigslyckan hade vänt hade alltså nazismen hållit sig till den vanliga grymheten, som före kriget när man slog ihjäl kommunister, mördade handikappade och psykiskt sjuka, höll pacifister och Jehovas Vittnen och kritiska journalister i läger där man bara pryglade dem lite grann och mördade lite då och då ... och de miljoner ryssar man lät svälta ihjäl i koncentrationsläger - de hade man förstås behandlat snällt om inte krigslyckan hade vänt ...

skolan ska fostra

Ibland lyckas skolan - trots sina insatser. Martin Smedjebäck skriver i sin blogg om två 11-åringar som hävdar sina åsikter. Till synes menade att det inte är så bra att tillverka missiler för att döda människor. De ville inte lussa på Saab Bofors Dynamics.

Fick de beröm som Karl-Bertil på julafton? De demonstrerade ju kristen etik och västerländsk humanism? Och nog skall skolan uppmuntra elever att tala för sina åsikter?

Inte direkt: de kritiserades och motarbetades av både vuxna och klasskamrater för att de inte ”ställer upp”.

Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större (Uppsala Universitets motto).
Eller: etik är bra, affärer är bättre?

freire

Med tanke på den förhärskande definitionen på undervisning ett trotsigt citat av Paolo Freire:

Att undervisa är inte att programmera
utan att problematisera,
inte att ge svar på frågor
utan att kasta fram frågor,
inte att överföra uppfostraren till eleven
utan att provocera till självbestämning.

(Ur: Pedagogik för förtryckta, 1972)

Titeln är lite märklig, med tanke på att originalet snarare heter ”De förtrycktas pedagogik”. Man ser hur svår tanke på de förtrycktas självbefrielse egentligen är ...

lärarutbildningen

"It is our choices, Harry, that show what we truly are, far more than our abilities." Albus Dumbledore, i J.K. Rowlings, Chamber of Secrets, p. 333

Lärarutbildningsutredningen föreslår att lärarstudenter lämplighetstestas - innan de antas till utbildningen. Lärare förväntas ha en naturlig begåvning. Får man gissa att studenter med moderlig läggning blir förskollärare, och de med ledarbegåvning blir antingen högstadielärare eller majorer?

ändra sig, lära sig

Många lärarstudenter vill att dera elever inser något.

Föreställningen är intressant: insikten gör att elever ändrar sig. Insikten styr hur elever uppfattar verkligheten, hur de tänker, vilka attityder de har, och hur de handlar. Handlingar är medvetet styrda.

En elev som mobbar gör det därför att han/hon inte har insett att man inte skall mobba. Eleven skall alltså inse det. Och då blir allting bra.

Men om det inte blir bra? I så fall återstår bara att uppfatta eleven som målmedveten mobbare: någon som är avsiktligt ond.

Den välvilliga insikts-modellen är snäll och fin, sålänge den antar att mobbning och annat otyg beror på insikts-brist.

Men när väl insikten har erbjudits står den handfallen och indelar människor i goda (som handlar utifrån lärarens insikt) och onda (som handlar tvärt emot lärarens insikt).

Någon borde förklara att rasism, mobbning, misshandel och aggressivitet inte nödvändigtvis beror på att insikten i Det Goda saknas.

att fråga människor

Många studenter ville ta reda på om elever ändrar sig genom att fråga dem. Jag känner igen det från uppsatserna och intervjuerna där.

- Lärare X gör ingen skillnad mellan svenska barn och invandrarbarn.
- Hur vet du det?
- Jag har frågat henne.

(även varianter med ”skolan är demokratisk” och ”skolan ser individen” mm förekommer)

Jag har inte kommit på något bra sätt att förklara skillnaden mellan ”säger” och ”är”. Ibland får studenten en aha-upplevelse och säger ”ja, det är klart - de ljuger kanske”.

Nåja.

Jag har inte kommit på ett bra sätt att förklara att elever som säger att de har ändrat sig kanske är uppriktiga... men att man ändå inte vet om de har ändrat sig, och i så fall vad.

metoden - varför

Om det nu är så att studenterna uppfattar metoder som yrkets givna verktyg - varför? Förmodligen har någon gett dem en professionell identitet, en yrkesidentitet, och förklarat att den består i just att kunna använda metoder.

1:1 - ett problem, en metod. För att starta en lektion: gör så här.

En del har lärt sig att använda metoder för att använda metoder, som avbrott, omväxling, byte. När det blir tråkigt med matte - lägg in en rolig övning.

Tyvärr blir studenterna inte uppfinnare av metoder: de blir hantverkare.

En metoduppfinnare måste förstås ha sett metoder i aktion, men hon/han förstår principen bakom, utvärderar, analyserar, generaliserar. Är skeptisk. Är det som jag tror, eller ...

En metod-uppfinnare tänker kritiskt:

• Hur vet jag vad som egentligen händer?
• Vilka roller lär sig eleverna?
• Vilken uppfattning om verkligheten lär de sig?
• Vad lär de sig om lärandet?
• Vad lär de sig om vem de är?
• Varför är det rätt att ha rätt/fel-frågor i matte, men inte i samhällskunskap?

En metod-hantverkare är säker: jag gör rätt, därför att jag använder rätt metod. Det är så, det har varit så, det kommer alltid att vara så.

utvärdera metoden

Jag försöker lära mig hur lärarutbildningen fungerar, genom att lära mig hur mina studenter resonerar. Studentenas resonemang tycks spegla vad lärarutbildningen står för, eller vad den passivt accepterar.


Uppgiften var: att hitta på en metod (för att undervisa om en speciell aspekt) och att utvärdera hur den fungerar.

De vanligaste svaren var

• jag använder metoden därför att Lpo säger att jag skall arbeta för ...
• fyra-hörn-metoden är bra därför att den utvecklar barns individualitet
• x-metoden är rolig att använda, barn tycker om den...
• det är roligt med olika metoder, barn gillar omväxling.

Studenterna förutsätter - och någon har alltså godkänt och uppmuntrat detta - ett slags enkelriktning i metoden och i lärandet. Metod leder till mål.

De har lärt sig att avsikt och resultat sammanfaller: metoden utvecklar barns individualitet därför att - tja, därför att den är bra för barns individualitet.

De har lärt sig att metoden har en dimension: som att lära barnen läsa och skriva, men glömma bort att de skriver ”ut med svartskallarna”. Eller att ha prov med flervalsfrågor på temat ”att tänka kritiskt”.

Eller att lära sig att ta ställning. Visst - barnen lär sig att de har en åsikt.

Men studenten ser inte att eleverna lär sig

• att ta ”rätt” ställning, genom att undvika att stå ensamma i ett hörn, att snegla på bästisen osv.
• att åsikter är arbiträra - jag bara tycker det. Min fasta åsikt, och om du inte gillar den ... har jag andra, som Groucho Marx sa.
• att åsikter är individuella, utan förutsättningar, sammanhang och konsekvenser: jag tycker det här. De lär sig att åsikter inte kan diskuteras, inte sättas in i sammanhang.
• att tänka voluntaristiskt: just pick one, välj en åsikt.
• att tänka i dikotomier, motsättningar: det finns ingen möjlighet att stå mellan hörnen, att förkasta alternativen, att avvisa tanken (även de som står i ”övrigt”-hörnen har ju valt utifrån förutsättningarna).

Studenter har lärt sig att metoden är bra. Att metoden har ett mål.

De har inte lärt sig att varje metod har många effekter. De har inte lärt sig att skilja mellan mål och funktion/effekt.

Någon har lärt dem att en lärare har en metod. En god lärare har flera metoder.

Och hur ville nu studenterna utvärdera metoden?

Det vanligaste svaret var: jag ser att ...

Det näst vanligaste svaret: jag frågar eleverna om de har ändrat uppfattning om xxxx.

att ändra barn

Ett populärt mönster: Jag vill att barnen inser att ... (och ändrar sig).

Alltså:

• Kalle super. Vi berättar för Kalle att han förstör sin hälsa. Kalle får en Aha-upplevelse och slutar supa.
• Johanna mobbar Petra. Vi berättar för Johanna att Petra blir ledsen. Johanna inser att det är sant, och slutar mobba. Johanna och Petra blir lyckliga i alla sina dagar.
• Mahmud bor i en ”invandrartät” stadsdel. Vi berättar för honom att han segregeras där. Aha, säger Mahmud, tack, redan i morgon skall jag integrera mig. Och sedan tar han jobb på migrationsverket och köper en villa på Lidingö.

Lite elakt: Prussiluskan berättar för dom som sover med fötterna på huvudkudden att det är fel att göra så. Det visste inte att det är fel. Men nu vet de, och nu sover de gott, med huvudet på huvudkudden.

• Men om nu Johanna redan vet att Petra blir ledsen, om hon kanske får en kick av att Petra blir ledsen? Känner sig tuff, en i gänget?
• Eller om Kalle super därför att han är beroende?
• Eller om Mahmud gillar att umgås med folk som förstår honom? Om han reder sig hyfsat trots att han tittar på Al Jazeera på Canal Digital?

Informationsbrist botas med information, men otrygghet, osäkra identiteter och beroende botas knappas med ”visste du att du gör fel?” Än mindre kan man bota människor som fattar beslut på sina egna premisser genom att tala om för dem hur de har det.

Varför väljer studenter (och inte bara studenter) detta mönster ändå? Jag har ingen aning, men jag gissar att det är en form av pedagogik som gör manipulationen osynlig. Kalle och Johanna skall förmås att manipulera sig själva - de skall manipuleras inifrån. De skall inse att läraren har rätt, utan att läraren egentligen har uttalat sina värderingar.

Vi tvingar ingen, vi hjälper dem bara att inse sitt eget bästa.

Metoden (sing.)

Många studenters undervisningsplanering:

1) Läroplanen säger ...
2) Jag använder metoden xxx, därför att den är bra
3) Punkt.

Tänk om man kunde ställa spännande frågor, som t ex

vilket utgångsläge har jag?
vilket mål har jag?
vilka delmål har jag - och hur ser jag att eleverna når dem?
vilken metod är det bästa sättet att komma från utgångsläget till målet?
hur tar jag reda på om eleverna har kommit närmare målet, dvs. om metoden har fungerat? Vad gör min metod egentligen? Vilka utgränsas, vilka uppmuntras, vilka avskräcks?

Istället reproducerar vi den klassiska uppdelningen:
Lärarutbildningen pratar om mål, tankar och idéer. Teorier. Läroplaner.
Skolverkligheten säger ”gör så här”, ”det här sättet fungerar”. Metoden bestämmer vad som händer i klassrummet.

Det blir som det blir, eftersom det är som det är. Och vi gör som vi gör.

brott och kultur

”Vissa kulturer uppmuntrar till brott”.

På ytan ett besynnerligt uttalande: med brott menas i regel något som en kultur fördömer eller förbjuder. En handling kan nog inte samtidigt förbjudas och rekommenderas.

Men under ytan kan man förstå uttalandet: OM man föreställer att det bara finns en enda syn på brott - vår egen, förstås - då kan man upptäcka att andra kulturer kanske tillåter sånt som hos oss räknas som brott.

Ett exempel: det är förbjudet att döda. Det borde vara en allmän lag. Ändå finns politiker och andra höjdare som uppmuntrar människor att döda, ja, de rentav utbildar dem och köper vapen åt dem. Dessa personer tillhör alltså en kultur som uppmuntrar till brott. De kallas - i detta fall - för militärer.