What if

Om Dan Pink (eller snarare Dan Ariely) har rätt … vad händer då?
<iframe src="http://embed.ted.com/talks/dan_pink_on_motivation.html" width="560" height="315" frameborder="0" scrolling="no" webkitAllowFullScreen mozallowfullscreen allowFullScreen></iframe>
Vad händer med betygen om de inte - som herr Björklund fastslår - är den nödvändiga förutsättningen för att få motspänstiga elever att jobba? Betygen är ju betalningen för elevers prestationer, menar Björklund.

Jag menar att det finns en uppenbar risk att betygs-betalningen får eleverna att lära sig mindre. Frågan ”kommer det på provet” indikerar alltid ”jag vill göra så lite som möjligt med det här eftersom det är tråkigt”.

Nu vet vi: det är tråkigt därför att betalningen förstör elevers intrinsiska motivation att lära sig, vara nyfikna, vilja förstå. Den instrumentella motivationen (att lära sig belöningens skull) leder till att man gör jobbet slarvigt, ytligt, snabbt så att man kan ägna sig åt de viktiga sakerna i livet igen.

Lärande för skolan är tråkig - inte trots betygen. Utan på grund av dem.

(Fast herr Björklund vet förstås att här gäller främst den lägre klassen. De övre stånden har andra motivationsmekanismer - jmfr. ”Skola - Fritid - Framtid”. Och dom där nere skall väl dresseras och disciplineras i alla fall …)

Pedagogisk filosofi

Jag har precis läst ett antal arbeten om pedagogisk filosofi.
Det fanns två uppgifter:

1. att beskriva en pedagogisk filosofi, och
2. att förklara hur man skulle undervisa utifrån denna filosofi.

1. Den första delen fungerade sådär. Man kan se två grupper:

• holistiska beskrivningar utifrån principer som kunskapssyn, ontologi, premisser, antaganden, ideologi, utopi
• atomistiska beskrivningar som räknar upp detaljer utan inbördes sammanhang eller rangordning

[Jag är ganska säker på att atomisterna kommer att glömma några av sina orelaterade detaljer inom kort, det tyder i alla fall ”Inlärning och omvärldsuppfattning” (1977, 1999) på]

2. I den andra delen kan man se samma mönster om och om igen: Läraren har kunskap, elever har ingen kunskap. Läraren förklarar hur det är, och sen får studenterna diskutera det och tillämpa det på olika exempel.

Beroende på den filosofiska pedagogik som hade valts i den första delen beskrevs detta som ”Learning by doing” (att öva in given kunskap förankrades därmed hos Dewey), eller som ”scaffolding” och ”den proximala zonen” (lärarens förmedling av den sanna, korrekta och objektiva bilden av verkligheten förankrades därmed hos Vygotskij.

En text lyckades till och med att kombinera ”fokus på det lärande subjektet och dess verklighet” med förmedlingspedagogik (genom ”jag skall berätta för dem att de skall bli fria och kritiskt tänkande människor”).

Den egna erfarenheten av förmedlingspedagogik och essentialistisk kunskapssyn har alltså lett till en total hegemoni för essentialismen - till och med när man uttryckligen säger sig konstruera en icke-essentialistisk undervisning.

what keeps me going?

Studenter.

Studenter som vill diskutera didaktik, som ifrågasätter sina och mina antaganden och föreställningar.

Studenter som vill diskutera vidare, dra slutsatser, fundera, vända frågor fram och tillbaka.

Studenter som överger de enkla lösningar ("det vet ju alla") och vågar sig ut i det okända: jamen vad skulle hända om ... 

Studenter som tänker kritiskt, vill se samband, vill diskutera förklaringar och möjligheter.

Så länge det händer åtminstone en gång om året är jag lycklig.

The future of learning

Sugata Mitra, Build a School in the Cloud: http://youtu.be/y3jYVe1RGaU

The Future of Learning: https://www.youtube.com/watch?v=xNzt_xaVYa0

Och titta här: From Classrooms to Learning Ecologies

BBC World Class: http://www.bbc.co.uk/worldclass/17384172 och http://www.bbc.co.uk/worldclass/17366581

En kort BBC-film om Sugata Mitras experiment, speciellt the Granny Method och The idea of the Granny Cloud.

Observera:

• lärande är en social process! It’s all in the Power of Four.
• lärande börjar med en fråga.

Och det är faktiskt Deep Learning (djupinlärning, holistiskt lärande). Jmfr Marton, Dahlgren m fl, How We Learn. Det betyder att människor som har förstått sammanhanget även kan förstå detaljer och enskilda faktabitar. Medan de som lär sig faktabitar och inte ser sammanhanget snabbt tappar även sina bitar.