Didaktik (2)

Av en didaktiskt medveten lärare förväntar jag mig att hen är medveten om

1. medveten om elevers föreställningar om olika fenomen.
2. kan analysera elevers föreställningar
   • hur definierar de fenomenet?
   • vilka antaganden måste ligga bakom föreställningen?
   • vilken människosyn uttrycker de?
   • vilken samhällssyn uttrycker de?
   • vilka förklaringsmodeller uttrycker de?
   • vilken teori ligger bakom?
3. kan sätta samman (re-konstruera) och synliggöra elevers föreställningar till en berättelse om elevers perspektiv
4. kan förmå elever att få syn på sina egna perspektiv och deras ideologiska bakgrund
5. kan förmå elever att analysera och förstå andra perspektiv
6. kan förmå elever att utvärdera sina egna perspektiv.

Och allt det här förutsätter att man förstår att det finns olika perspektiv på praktiskt taget alla samhällsfenomen.
”Riksdagen består av 349 ledamöter” är inte ett faktum - det är en illusion: illusionen att man kan kan undvika meningserbjudanden i undervisningen, genom att fokusera på menings-lösa isolerade faktabitar.
Det är illusionen att undervisning inte handlar om meningserbjudanden.
Det är illusionen att förklaringar inte bygger på antaganden, teorier, strukturer.
Det är illusionen att skolans perspektiv inte är ett perspektiv, utan sanningen, hela sanningen, och inte annat än sanningen.

Didaktik (1)

Jag hade en diskussion om didaktik. Igen.
Vissa didaktiker argumenterar utifrån dikotomin ”antingen fasta kunskaper eller total relativism”. Alltså: antingen berättar vi som det är, eller så kan alla tycka precis vad de vill.
Eller med hjälp av den sekventiella modellen: först berättar vi vad de bör veta, och sedan kan de diskutera. Först berättar vi vad försäkringskassan är, och sen kan de diskutera.
Jag ser det som problematiskt: Vad är försäkringskassan? Egentligen? Objektivt sett?
Dom där som ger lata människor bidrag? Statens disciplineringsinstrument? Ett sätt att tvinga utslitna människor tillbaka till ekorrhjulet? Ett sätt att hålla dem lugna? Välfärdsstatens flaggskepp?
Jag tror inte att man kan beskriva försäkringskassan utan perspektiv, utan ideologi, utan föreställningar, för-givet-taganden, värderingar. I alla fall om man skall säga något meningsfullt om den. Allt vi säger om den andras föreställningar. Och om vi undviker föreställningar är det också ett didaktiskt program: här ska vi inte analysera olika perspektiv!
Att säga ”detta perspektiv är inget perspektiv” är samma sak som att säga ”du skall se försäkringskassan på mitt sätt. Men sen får du diskutera den utifrån mitt sätt”.
Varför kan man inte beskriva försäkringskassan utifrån olika perspektiv?
Om jag beskriver försäkringskassan ur ett nationalekonomiskt perspektiv, sedan ett systemteoretiskt perspektiv, och sedan visar liberala, neokonservativa och marxistiska beskrivningar av försäkringskassan - får elever mindre kunskap genom det?
Förstår de mindre?
För mig är skillnaden att perspektivmedvetna elever kan analysera perspektiv och ideologier, och att de därmed kan vara tänkande medborgare.
Elever som tränas att ta emot s.k. objektiv information om försäkringskassan och sedan upprepa den - de får inte denna träning. De lär sig att bli formade. Att det bara finns ett sätt att se på sociala och politiska fenomen. Och de lär sig aldrig hur man kan hantera olika föreställningar om samma fenomen.
Jag tror att den objektiva faktaförmedlingen är *en* förklaring till fenomenet ”jag tror inte på fakta”. Hur ska man annars reagera på uppenbara konflikter och motsättningar, när ens främsta källa till kunskap hävdar att det bara kan finnas en enda beskrivning av, till exempel, försäkringskassan?

Pedagogisk filosofi

Jag har precis läst ett antal arbeten om pedagogisk filosofi.
Det fanns två uppgifter:

1. att beskriva en pedagogisk filosofi, och
2. att förklara hur man skulle undervisa utifrån denna filosofi.

1. Den första delen fungerade sådär. Man kan se två grupper:

• holistiska beskrivningar utifrån principer som kunskapssyn, ontologi, premisser, antaganden, ideologi, utopi
• atomistiska beskrivningar som räknar upp detaljer utan inbördes sammanhang eller rangordning

[Jag är ganska säker på att atomisterna kommer att glömma några av sina orelaterade detaljer inom kort, det tyder i alla fall ”Inlärning och omvärldsuppfattning” (1977, 1999) på]

2. I den andra delen kan man se samma mönster om och om igen: Läraren har kunskap, elever har ingen kunskap. Läraren förklarar hur det är, och sen får studenterna diskutera det och tillämpa det på olika exempel.

Beroende på den filosofiska pedagogik som hade valts i den första delen beskrevs detta som ”Learning by doing” (att öva in given kunskap förankrades därmed hos Dewey), eller som ”scaffolding” och ”den proximala zonen” (lärarens förmedling av den sanna, korrekta och objektiva bilden av verkligheten förankrades därmed hos Vygotskij.

En text lyckades till och med att kombinera ”fokus på det lärande subjektet och dess verklighet” med förmedlingspedagogik (genom ”jag skall berätta för dem att de skall bli fria och kritiskt tänkande människor”).

Den egna erfarenheten av förmedlingspedagogik och essentialistisk kunskapssyn har alltså lett till en total hegemoni för essentialismen - till och med när man uttryckligen säger sig konstruera en icke-essentialistisk undervisning.

förmedlingspedagogik

Förmedlingspedagogiken - överföring av små färdiga kunskapspaket till elevernas huvuden - är ingalunda bara en rest från en konservativ värld som skulle bevaras till varje pris, genom att kunskapen om denna värld bevaras och förmedlas.

Det är ett mycket modernt projekt.

Mathilda Wiklund har undersökt hur DNs ledar- och debattsidor konstruerar “den goda läraren”. Där beskrives skolan som ett socialdemokratiskt rivningsprojekt, allt pedagogiskt som flum och ideologi. Där utmålas Jan “Messias” Björklund och hans “bara fakta, bara kunskap, raka rör”-ideologi som den enda tänkbara räddningen. Och så blev det ju också.

Det är alltså en framgångsrik modell att erbjuda en-faktors-förklaringar för alla förekommande problem. Om man nu råkar ha landets största tidningskoncern i ryggen.

I detta samband bör man kanske hylla Hans Bergstöm, som såg till att förmedlingspedagogiken fick inträde till DNs debatt- och ledarsidor. Han var en av de få som insåg att krisrapporter och enkla patenlösningar som disciplin, styrning och kontroll ger borgerligheten hegemoni över utbildningsområdet - och i förlängningen makt över de diskurser som styr socialpolitiken, integrationen, och välfärden.

(Hans Bergström driver tillsammans med sin fru Engelska Skolan, är numera amerikansk medborgare och SD-rådgivare)

Ny skräckfilm

Räddningen från flumskolan har visst fått lite collateral benefits, av skolverkets senaste rapport att döma (Vad påverkar resultaten i svensk grundskola? Kunskapsöversikt om betydelsen av olika faktorer)

Skolverket visar att vi får

• mer differentiering (= sortering & gallring),
• mer lönsamma privatskolor med färre utbildade lärare och mer do-it-yourself-pedagogik,
• mer kommunala sparåtgärder med mindre pengar till skolor och utbildning,
• sämre skolresultat med ett större glapp mellan "bra" och "dåliga" elever ...

Vad är avsikt, vad är effekt, vad är sidoeffekt?

Själv röstar jag för att differentiering är huvudsyftet med "århundradets skolreform", men det kan ju också vara en (ur skolministerns perspektiv) lycklig sidoeffekt.

Sammanfattning: http://www.skolverket.se/publikationer?id=2258
Rapporten: http://www.skolverket.se/publikationer?id=2260