Synder, dödssynder, och skillnaden mellan frånvaro av kunskap och bevis för okunskap

I examinationer finns olika sätt att göra fel (och att göra rätt, men det utelämnar jag här). Ett tänkt exempel: Ange Sveriges minoritetsspråk!

• Man kan utelämna något: Enligt Lahdenperä är Sveriges erkända minoritetsspråk är meänkieli, jiddisch, samiska och finska.
• Man kan göra felaktiga påståenden: i Sverige finns 4 erkända minoritetsspråk. Det är finska, teckenspråk, samiska och det judiska språket (Lahdenperä 20xx)
• Ett (begreppsligt) missförstånd: i Sverige finns 5 minoritetsspråk, säger Lahdenperä. [Det talas ca 150 olika språk i Sverige, men endast 5 är erkända som officiella minoritetsspråk]
• Och man kan begå en dödssynd: enligt mig finns det 7 viktiga minoritetsspråk.

Att hänvisa till en text och att hänvisa till sin egen ståndpunkt - det är en stor skillnad. Och den skillnaden handlar inte om rätt & fel, den handlar om något mycket mera grundläggande: Hur vet man att något är rätt respektive fel?
I examinationer på senare tid har jag sett ännu tydligare exempel denna typ av tänkande:

• Johansson (2012) tycker x men det är helt fel …
• Det är fel därför att Johansson är politisk/marxist/PK/poststrukturalist/ateist/etc
• Johansson har rätt, det är precis så det går till i min skola.
• Jag tycker inte att det ska finnas minoritetsspråk.

Enligt mig finns en skillnad mellan fel, jäkla fel och dödssynder. Och jag tycker inte heller att dödssynder skall ses som ”frånvaro av rätt svar”, eller som ”har inte nått målet”.
Det är mer än så. De indikerar att man skriver in sig i ett helt annat sätt att förhålla sig till kunskap.
Harry G Frankfurt menar att de inte räcker att dra en skiljelinje mellan sanning och lögn. Lögnaren känner åtminstone till sanningen, och därför finns ett sätt att resonera - en common ground. Den stora skiljelinjen går mellan till rationalitet/ logik och bullshit. Bullshitaren struntar fullständigt i sanning, lögn, rationalitet, logik och bevis, så länge det gynnar rätt sida (företrädesvis en själv). Ungefär som att resonera med nazister. Frågan ”har det hänt eller inte” spelar ingen roll för dem. Om det inte har hänt hade det kunna hända, och det bevisar ju att … Eller så har det inte hänt fast inte på riktigt, därför att PK-media förnekar sanningen. Frågan är alltså inte ”sant eller falsk” utan ”pro-nazistisk eller anti-nazistisk”.
Sammanfattningsvis menar jag att vi inte bara bör analysera examinationernas fakta-innehåll, utan även förhållningssätt till vetenskaplighet och rationalitet. Inte bara räkna ihop alla positiva beståndsdelar, utan även räkna in de negativa. Och reagera hårt på bullshit.
——
Frankfurt, Harry G. (2005): On Bullshit. Princeton University Press

Enligt mig!

Nu har jag suttit och svettats över tentor, som bland annat skulle jämföra olika teorier om något. Jag har lärt mig att många studenter inte förstår vad en teori är. Jag har stött på flera teorier om teorier:

• teorier är tyckande. Alla tycker, alltså får jag också tycka
  • jag gillar inte teori x
  • teori x är gammaldags (det kommer ständigt nya teorier)
  • teori x är korkad, det fattar ju vem som helst
• teori är när en gubbe tycker något. Men verkligheten är ju helt annorlunda (och jag vet hur verkligheten är)
• teori x säger att man ska vara så här och fostra sina barn så här … (det tycker jag också/tycker jag inte)
• teori x är ganska otrevlig eftersom den ser ner på gruppen z.

Ett stort antal studenter uppfattar teorier som ett slags personliga ståndpunkter. De menar också att de vet hur det verkligen är, och är säkra på att den egna uppfattningen inte är ett perspektiv, en teori eller rentav en ideologi. De ser en motsättning mellan teori och sanningen, där sanning är det perspektiv de själva utgår från.
De uppfattar analys av teorier som uppmaning till emotionellt-värderande ställningstagande, baserat på eget tyckande. Det är inte dumhet, egoism eller liknande, utan troligen ett resultat av långvarig inskolning. Och vi har inte lyckats erbjuda andra analytiska instrument och andra sätt att förstå teorier.
De uppfattar också att de själva har en omedelbar, oförmedlad tillgång till verkligheten så som den verkligen är. Seriöst: många studenter förstår inte skillnaden mellan verklighet och avbildning. Och därmed är reflekterande, analyserande och jämförande samtal fullständigt omöjliga. Den övergripande studiefrågan blir därmed: ”håller jag med om det här?” Även här är min fråga: hur mycket träning har studenterna fått när det gäller att förstå, analysera och se utgångspunkter i andras uppfattningar? Hur många har genomgått övningar av typen 4-hörn: ta ställning, tyck till, argumentera för sin ståndpunkt? (Eller, med andra ord: praktisera confirmation bias, ad-hoc-argument och alla andra redskap för att försvara varför du ställde dig bredvid din kompis).
Kombinerar man ”jag vet hur det är” och ”alla tycker, alltså” med Dunning-Kruger-effekten (ju mindre kunskap, desto mer överskattar man den egna kompetensen) - då blir det tragiskt. Och det förekommer ständigt, som i ”jag har läst boken, men den känns inte rätt … och den var helt obegriplig”. Eller, den militanta varianten: ”boken är värdelös eftersom den är anti-[xxx].”

Min (retoriska) fråga är om vi borde agera, eller om vi skall avvakta tills studenterna ger upp?

Nonsense on Stilts

Värt att läsa: Massimo Pigliucci: Nonsense on Stilts. How to Tell Science from Bunk.
http://www.bokus.com/bok/9780226667867/nonsense-on-stilts/

Kunskapsfilosofi

Här finns en fantastisk reklamfilm: http://www.giga.de/extra/werbung/news/push-to-add-drama-tnt-belgien-kennt-werbung/

Efter filmen kan man använda insikterna från The Invisible Gorilla för att belysa fenomenet ”selektiv varseblivning”.

Men den viktigaste slutsatsen är att episodisk evidens inte levererar tillförlitliga bevis. ”Det är sant, jag har ju själv upplevt det” - det räcker inte. Gorillan är också sann, men ganska många upplever den inte. Tvärtom: ganska många upplever att det inte finns någon gorilla.

Kanske kan det bidra till att undvika några av de logisk-filosofiska fallgropar som Steven Novella utpekar i kursen/boken Your Deceptive Mind.

Critical Thinking

Jag hittade just en intressant bok:

Noella, Steven (2012) Your deceptive Mind. A scientific Guide to Critical Thinking. The Teaching Company: The Great Courses.

Mycket, mycket bra. Innehåller ett antal lektioner som även finns som ljudbok och videofilmer:

Lecture 1: The Necessity of Thinking about Thinking

Lecture 2: The Neuroscience of Belief

Lecture 3: Errors of Perception

Lecture 4: Flaws and Fabrications of Memory

Lecture 5: Pattern Recognition—Seeing What’s Not There

Lecture 6: Our Constructed Reality

Lecture 7: The Structure and Purpose of Argument

Lecture 8: Logic and Logical Fallacies

Lecture 9: Heuristics and Cognitive Biases

Lecture 10: Poor at Probability—Our Innate Innumeracy

Lecture 11: Toward Better Estimates of What’s Probable

Lecture 12: Culture and Mass Delusions

Lecture 13: Philosophy and Presuppositions of Science

Lecture 14: Science and the Supernatural

Lecture 15: Varieties and Quality of Scientic Evidence

Lecture 16: Great Scientic Blunders

Lecture 17: Science versus Pseudoscience

Lecture 18: The Many Kinds of Pseudoscience

Lecture 19: The Trap of Grand Conspiracy Thinking

Lecture 20: Denialism—Rejecting Science and History

Lecture 21: Marketing, Scams, and Urban Legends

Lecture 22: Science, Media, and Democracy

Lecture 23: Experts and Scientific Consensus

Lecture 24: Critical Thinking and Science in Your Life

Den här boken borde vi ha som kursmaterial …

"jag tycker"

Frasen "jag tycker", tycker jag, verkar ligga i tiden.

Men det är förstås intressantare hur den används.

När politiker anlägger cockerspaniel-fejset och ser bekymrade ut och "tycker" att det behövs fler poliser i Rosengård, för att upphäva utanförskapet där, då handlar det inte om en personlig åsikt. Men det framställs så.

Det personliga tyckandet upphäver regeln "makthavare skall argumentera för sina åtgärder".

Den regel makthavare vill införa är "jag känner, precis som du och alla andra". Skillnaden är att makthavarnas "kännande" kan sätta andra i fängelse. Och att detta kännande uttalar sig om fakta, verkligheten, saker - och konstruerar dem. Den konstruerar burka-hotet i Danmark (omkring ett dussin kvinnor i burka hotar danskheten), den konstruerar hotfulla källarmoskéer i Rosengård (som de flesta där aldrig besöker) och så vidare.

"Känna" betyder alltså "jag behöver inte argumentera för det".

Den nya känslan: jag känner att världen är platt. Det känns så. Då måste det ju vara så. Bäst att stanna i Sverige, så man inte ramlar över kanten.

Ett problem jag ser i förlängningen är att man på detta sätt kan skapa sig en egen värld. Video on demand levererar den videofilm vi just nu vill se. Helt ok. Men: Life on Demand. Strukturer on demand. Verklighet on demand?

Om man inte kan kommunicera sin verklighet, om det inte finns någon gemensam grund att tala om - hur handlar vi då? Utifrån vår egen känsla?

Eller med fingret i luften, för att följa andras känslor? Det är lika illa det - som jakten på terrorister visar. They seek him here, they seek him there, those frenchies seek him everywhere" skaldade Röda Nejlikan. Bin Ladin måste ju vara någonstans - eftersom alla talar om att han är ett hot. På en flygplats nära dig? I mailen?

Eller med k-pisten när man återbesöker sin gamla skola, där man kände sig förnedrad, man inte kunde tala om det?

"Kännandet" ersätter argument, och jag känner att därmed en hel värld av gemensam argumentationsgrund faller. Habermas' deliberation förutsätter att vi enas om argumentations-regler. Vad gör vi utan dessa regler?

Därför vill jag inte läsa fler uppsatser som handlar om vad författaren känner, tycker, upplever. Det är intressant som en upplevelse, visst. Men det hjälper mig inte att förstå. "Jag känner" argumenterar inte med mig. Utmanar mig inte. Får mig inte att tänka nytt.

Dessutom innebär "jag känner" ett spel med ord som på svenska råkar sammanfalla:

- "jag upplever" - t ex jag känner hunger, lust, längtan ...
- "jag har en vag tanke" - t ex känner jag att jag har glömt något, och att jag skriver för mycket här.
- "jag beskriver verkligheten, men vill/kan inte argumentera för det" - t ex om jag känner att det här är ett viktigt ämne.

Att känna hunger är legitimt. Ingen annan kan bedöma om jag verkligen känner det. Jag kan säga det, och kräva att jag blir trodd. Sannfärdighet, som Habermas säger, om inte jag minns fel.

Men att känna att Rosengård måste omges av taggtråd och poliser - det är ett uttalande som kräver ingrepp i andras liv och borde därför legitimeras. Om inte annat än genom att talaren presenterar sin världsbild och sina argument.

Därför, känner jag, vill jag inte läsa fler uppsatser där författaren känner helt personligt ... speciellt inte om författaren skall bli lärare och känner att hon/han känner för en viss undervisning, dvs. för att forma andra människors liv.