Mitt i en rapsodisk diskussion med en kollega kom vi in på toleranspedagogik - och nu måste jag samla mina tankar.
OK, jag förstår att lärare och andra Gutmenschen (do-gooder) gärna vill förmana sina elever att vara snälla mot homosexuella, invandrare, psykiskt sjuka, alkoholister och husdjur.
Jag förstår att ”de normala” vill vara goda och tala om för andra att de får vara med i gemenskapen.
Men vem ger De Normala rätt att släp[p]a in andra i gemenskapen? Vem ger dem rätt att utropa sig till domare över normalitet och avvikelse? Vem har gjort dem till normen?
Att säga ”du
får vara med” betyder
- utan mig och mitt godkännande skulle du inte får vara med
- jag är del av gemenskapen
- jag tillåter att du är med - men du är inte del av gemenskapen
Alltså: Jag är god. Jag är nämligen tolerant. Jag öppnar dörren för besökare, främlingar utifrån. De andra. De avvikande. Du är avvikare, beroende av min tolerans. Glöm aldrig det.
Toleranspedagogiken fastslår en väsensskillnad mellan vi och dom.
Men toleranspedagogik handlar också om att barn tvingas vara snälla mot ”dom”. Pojkar som drar bögskämt uppmanas att vara toleranta istället. Barn som vill veta varför någon är svart eller pratar konstigt eller klär sig annorlunda uppmanas att vara tysta och toleranta.
Ingen av dem får diskutera sina föreställningar, sina normer, sin osäkerhet. De uppmanas att vara snälla. Hänsynstagande. Men framför allt: tysta. Normen skall inte synliggöras. Den är underförstått, liksom det inbyggda hotet: sköt dig, annars kan du bli en av dom.
Men för en del slår det över. De accepterar skillnaden mellan ”vi här inne” och ”dom där ute”. De accepterar att vi är normen och dom är avvikelsen. Men för dem som inte heller är del av finrumsgemenskapen är det viktigt att slå sig in genom att slå ner på ”dom andra”. De är inte del av medelklassgemenskapen, och talar istället om en nationella, etniska eller rentav rasmässiga gemenskapen. De skapar sig ett eget "dom", så att de inte blir en del av loser-dom.
De vill inte vara snälla. De vill slå näven i bordet och fastslå att rätt är rätt och fel är fel. Vi är vi och vi har rätt. Dom är dom och dom är fel. På detta sätt hoppas de att vara del av gemenskapen. Men man kan inte slå sig in i salongerna, inte med aldrig så långa järnrör.
Här odlas istället toleranspedagogikens svarta tvilling: hatets pedagogik.
Normkritisk pedagogik kan undersöka vilka normer den vita snälla heterosexuella måttliga normala medelklassen predikar, och vilka den utgränsar och avvisar. Den kan undersöka de hot om exkludering medelklassen lever under och reproducerar. Och den kan öppna vägen för förändring.
Det är kanske därför toleranspedagogiken fortsätter att dominera. Den garanterar medelklassens ideologiska hegemoni, med exkludering genom tolerans.
Och dess svarta tvilling skapar den svenska rasens domians - med exkludering, men utan tolerans.
