The right to have rights

https://kenanmalik.com/2019/03/11/on-the-right-to-have-rights/?utm_source=feedburner&utm_medium=email&utm_campaign=Feed%3A+kenanmalik+%28kenanmalik.com%29
Människor ”har” inte mänskliga rättigheter, så som de har ögonfärg, längd och vikt. Mänskliga rättigheter existerar inte där ute i verkligheten.
Mänskliga rättigheter existerar bara så länge de görs: så länge stater praktiserar dem, medmänniskor respekterar och utövar dem. Utan denna dagliga kamp om mänskliga rättigheter försvinner de.
Därför blir jag så irriterad när läroböcker tillskriver mänskliga rättigheter en objektiv, fysisk existens oberoende av mänskliga eller politiska handlingar: det gör det möjligt att dra in människors medborgarskap utan att de mänskliga rättigheterna verkar beröras. Eller att upphäva asylrätten. Eller att avrätta människor.

Didaktik (2)

Av en didaktiskt medveten lärare förväntar jag mig att hen är medveten om

1. medveten om elevers föreställningar om olika fenomen.
2. kan analysera elevers föreställningar
   • hur definierar de fenomenet?
   • vilka antaganden måste ligga bakom föreställningen?
   • vilken människosyn uttrycker de?
   • vilken samhällssyn uttrycker de?
   • vilka förklaringsmodeller uttrycker de?
   • vilken teori ligger bakom?
3. kan sätta samman (re-konstruera) och synliggöra elevers föreställningar till en berättelse om elevers perspektiv
4. kan förmå elever att få syn på sina egna perspektiv och deras ideologiska bakgrund
5. kan förmå elever att analysera och förstå andra perspektiv
6. kan förmå elever att utvärdera sina egna perspektiv.

Och allt det här förutsätter att man förstår att det finns olika perspektiv på praktiskt taget alla samhällsfenomen.
”Riksdagen består av 349 ledamöter” är inte ett faktum - det är en illusion: illusionen att man kan kan undvika meningserbjudanden i undervisningen, genom att fokusera på menings-lösa isolerade faktabitar.
Det är illusionen att undervisning inte handlar om meningserbjudanden.
Det är illusionen att förklaringar inte bygger på antaganden, teorier, strukturer.
Det är illusionen att skolans perspektiv inte är ett perspektiv, utan sanningen, hela sanningen, och inte annat än sanningen.

Didaktik (1)

Jag hade en diskussion om didaktik. Igen.
Vissa didaktiker argumenterar utifrån dikotomin ”antingen fasta kunskaper eller total relativism”. Alltså: antingen berättar vi som det är, eller så kan alla tycka precis vad de vill.
Eller med hjälp av den sekventiella modellen: först berättar vi vad de bör veta, och sedan kan de diskutera. Först berättar vi vad försäkringskassan är, och sen kan de diskutera.
Jag ser det som problematiskt: Vad är försäkringskassan? Egentligen? Objektivt sett?
Dom där som ger lata människor bidrag? Statens disciplineringsinstrument? Ett sätt att tvinga utslitna människor tillbaka till ekorrhjulet? Ett sätt att hålla dem lugna? Välfärdsstatens flaggskepp?
Jag tror inte att man kan beskriva försäkringskassan utan perspektiv, utan ideologi, utan föreställningar, för-givet-taganden, värderingar. I alla fall om man skall säga något meningsfullt om den. Allt vi säger om den andras föreställningar. Och om vi undviker föreställningar är det också ett didaktiskt program: här ska vi inte analysera olika perspektiv!
Att säga ”detta perspektiv är inget perspektiv” är samma sak som att säga ”du skall se försäkringskassan på mitt sätt. Men sen får du diskutera den utifrån mitt sätt”.
Varför kan man inte beskriva försäkringskassan utifrån olika perspektiv?
Om jag beskriver försäkringskassan ur ett nationalekonomiskt perspektiv, sedan ett systemteoretiskt perspektiv, och sedan visar liberala, neokonservativa och marxistiska beskrivningar av försäkringskassan - får elever mindre kunskap genom det?
Förstår de mindre?
För mig är skillnaden att perspektivmedvetna elever kan analysera perspektiv och ideologier, och att de därmed kan vara tänkande medborgare.
Elever som tränas att ta emot s.k. objektiv information om försäkringskassan och sedan upprepa den - de får inte denna träning. De lär sig att bli formade. Att det bara finns ett sätt att se på sociala och politiska fenomen. Och de lär sig aldrig hur man kan hantera olika föreställningar om samma fenomen.
Jag tror att den objektiva faktaförmedlingen är *en* förklaring till fenomenet ”jag tror inte på fakta”. Hur ska man annars reagera på uppenbara konflikter och motsättningar, när ens främsta källa till kunskap hävdar att det bara kan finnas en enda beskrivning av, till exempel, försäkringskassan?

kommunisten gör revolution

(Utkik, SH-lärobok för åk 7-9, 2014)
För att kunna säga något om kommunism var man förr i tiden tvungen att gå kurser om marxism och rentav läsa en del av Marx och om Marx. Man skrattade åt folk som knappt hade stavat sig genom manifestet och som ändå hade en uppfattning. Numera verkar det räcka att man har rätt inställning. Om man vill framstå som beläst kan man ”bekräfta” denna inställning med två tankefigurer som förekommer i praktiskt taget alla läroböcker:

Religion är opium för folket, och kommunisterna vill göra revolution.

Marx talade i introduktionen till Zur Kritik der Hegelschen Rechtsphilosophie (Deutsch-Französische Jahrbücher 1844, s. 71f) om religion som folkets opium, som något som trängda människor söker tröst i. Lenin däremot talade om religion som ett sätt att lura människor till saktmodighet och uppgivenhet (i Socialism och religion, 1905). Men det är något helt annat. Och leninism är inte marxism. Eller kommunism.

Och dom onda kommunisterna planterar en revolution … det kan man nog bara säga om man aldrig ens har läst manifestet. Där beskriver nämligen Marx inte bara bourgeoisin som en revolutionär klass, utan även hur revolutioner överhuvudtaget uppstår. Och nej, de görs inte.

Och nej, de beslutar inte att använda våld. Står också i manifestet. Och ännu tydligare i kapitalet.

Men, som alltid - varför förstöra en vacker berättelse med fakta? Huvudsaken är väl att eleverna får rätt inställning?

Harmoni och ställningstaganden

Jo, alltså. Om någon säger att SD är ett nazistiskt parti, är frågan: är det sant? Jovars, det går väl att visa … Är det rättvist? Nja … då måste man väl säga något taskigt om andra partier också. Eller man måste säga att sossarna grundade raspolitiken i Sverige, typ … Men samförstånd? Man borde kanske ta samtalet, gå halva vägen vardera, och hitta en harmonisk kompromiss. Utvisa hälften av alla utlänningar, till exempel.
Men annars är det ju rätt spännande hur läroböcker föreställer sig en diskussion.

Tänka fritt är helt ok

Hm, var så god, tänk till. Att tänka fritt är stort. Inga hämningar …

Candide, eller vi lever i ett av världens bästa länder.

Urklipp ur en lärobok i Samhällskunskap för gymnasiet. Just sayin’

Läroböcker frågar

Om du tror att du kan ha ett klasslöst samhälle där allt ägs privat - tja, visa hur du tror att det skulle fungera! Ha! Du ser ju själv … Klasslösa samhällen fungerar ju inte.
Eftersom allt ägs privat. Av personer. Som äger naturresurserna, företagen med mera. Tycho Jonsson äger typ Coca Cola, Apple och Unilever. Det är inte ens en fråga - texten fastslår i förbigående att det är så. Naturligtvis. Hur skulle det annars vara?
Tänka fritt är stort. Att fritt komma fram till lärobokens ideologiska budskap är större.

Läroböcker

När man vill undersöka om elever eller studenter kopierar varandras texter brukar man undersöka om samma formuleringar förekommer i flera texter, eller om de uttrycker mycket snarlika tankar , och om de använder samma infallsvinkel - speciellt om den är fel, lite långsökt, eller präglas av en tydlig ideologisk ambition.
I så fall skulle man nog se med mycket misstänksamhet på läroböcker. Varför, exempelvis, hävdar alla läroböcker att man *röstade* i den grekiska demokratin - men glömmer bort att nämna att man diskuterade också?

Och varför vill läroböcker inte nämna att man därmed styrde sig själv, vilket skulle kunna ses som en fantastisk bedrift? Varför betonar de istället att demokratin i Athen minsann inte var perfekt? Och varför förklarar de inte varför kvinnor, slavar och metoiker inte fick rösta?
Och varför är läroböcker så snabba med att påpeka att man i Athen faktiskt styrde staten? I Athen hade alltså - enligt läroböckerna - medborgarna inte beslutat att de till exempel skulle ha ett råd, utan de hade en stat - som vi - och att de styrde staten genom att rösta - som vi. Men vi är bättre, förstås.
Och behöver man som läroboksförfattare inte förstå skillnaden mellan grekisk och polis? Varför i hela fridens namn skulle spartanerna ha rösträtt i Aten - med tanke på att de hade en helt annan politisk enhet, och med tanke på att de uppfattades som en annan stam. Ibland blir det bara pinsamt när man försöka tvinga in historiska omständigheter i dagsaktuella berättelser.

En tanke som finns i nästan alla läroböcker: föreställningen att det fanns en tanke eller avsikt med demokratin. Någon satt alltså vid ett ritbord, och skissade på olika statsskick. Av någon anledning valde han (?) att ha demokrati. OK. Och när man har demokrati måste man ju se till att folket styr staten. Enligt andra ingick det i den outgrundliga planen att medborgarna skulle få vara med och styra staten.
Majoriteten av läroböckerna berättar också att den Okände skrev en regelbok. Enligt den måste demokratiska stater göra vissa saker.
Och sen, hävdar praktiskt taget alla läroböcker, införde man demokrati enligt regelboken. Och gav människorna rösträtt. Och beslutade att det ska finnas flera partier, för så ska det vara enligt regelboken.
Tyvärr berättar de inte vem den okände välgöraren var. Synd, men så brukar det vara med skapare och deras outgrundliga visdom.

Synder, dödssynder, och skillnaden mellan frånvaro av kunskap och bevis för okunskap

I examinationer finns olika sätt att göra fel (och att göra rätt, men det utelämnar jag här). Ett tänkt exempel: Ange Sveriges minoritetsspråk!

• Man kan utelämna något: Enligt Lahdenperä är Sveriges erkända minoritetsspråk är meänkieli, jiddisch, samiska och finska.
• Man kan göra felaktiga påståenden: i Sverige finns 4 erkända minoritetsspråk. Det är finska, teckenspråk, samiska och det judiska språket (Lahdenperä 20xx)
• Ett (begreppsligt) missförstånd: i Sverige finns 5 minoritetsspråk, säger Lahdenperä. [Det talas ca 150 olika språk i Sverige, men endast 5 är erkända som officiella minoritetsspråk]
• Och man kan begå en dödssynd: enligt mig finns det 7 viktiga minoritetsspråk.

Att hänvisa till en text och att hänvisa till sin egen ståndpunkt - det är en stor skillnad. Och den skillnaden handlar inte om rätt & fel, den handlar om något mycket mera grundläggande: Hur vet man att något är rätt respektive fel?
I examinationer på senare tid har jag sett ännu tydligare exempel denna typ av tänkande:

• Johansson (2012) tycker x men det är helt fel …
• Det är fel därför att Johansson är politisk/marxist/PK/poststrukturalist/ateist/etc
• Johansson har rätt, det är precis så det går till i min skola.
• Jag tycker inte att det ska finnas minoritetsspråk.

Enligt mig finns en skillnad mellan fel, jäkla fel och dödssynder. Och jag tycker inte heller att dödssynder skall ses som ”frånvaro av rätt svar”, eller som ”har inte nått målet”.
Det är mer än så. De indikerar att man skriver in sig i ett helt annat sätt att förhålla sig till kunskap.
Harry G Frankfurt menar att de inte räcker att dra en skiljelinje mellan sanning och lögn. Lögnaren känner åtminstone till sanningen, och därför finns ett sätt att resonera - en common ground. Den stora skiljelinjen går mellan till rationalitet/ logik och bullshit. Bullshitaren struntar fullständigt i sanning, lögn, rationalitet, logik och bevis, så länge det gynnar rätt sida (företrädesvis en själv). Ungefär som att resonera med nazister. Frågan ”har det hänt eller inte” spelar ingen roll för dem. Om det inte har hänt hade det kunna hända, och det bevisar ju att … Eller så har det inte hänt fast inte på riktigt, därför att PK-media förnekar sanningen. Frågan är alltså inte ”sant eller falsk” utan ”pro-nazistisk eller anti-nazistisk”.
Sammanfattningsvis menar jag att vi inte bara bör analysera examinationernas fakta-innehåll, utan även förhållningssätt till vetenskaplighet och rationalitet. Inte bara räkna ihop alla positiva beståndsdelar, utan även räkna in de negativa. Och reagera hårt på bullshit.
——
Frankfurt, Harry G. (2005): On Bullshit. Princeton University Press