Dan Arielys forskning tillåter några intressanta tankar:
Om man ber någon annan om en tjänst så utförs denna tjänst i regel väldigt väl. Johan Asplund talar om socialitet som människans grundläggande egenskap. Zygmunt Bauman menar att ömsesidiga förpliktelser och ansvaret för den andre är samhällets conditio sine qua non.
Om man ber någon annan att göra samma sak men mot betalning - då utförs tjänsten sämre. Speciellt om betalningen är för låg. Och när man väl har infört betalningen i en relation är det mycket svårt att gå tillbaka till socialisten.
Systemvärlden har tagit över, och allt som är fast (relationer, mänskliga band) har förflyktigats till tillfälliga ekonomiska relationer.
Hur fungerar ett samhälle som domineras av homo oeconomicus? I politiken tycks talet om ”dom” dominera. Dom i Grekland ska inte sko sig på vår bekostnad. Dom fattiga ska inte tro att de kan vara lata (därför förbjuder vi tiggeri, det kommer att lära dom en läxa). Dom sjuka ska lära sig att det kostar att missköta sin kropp eller att ligga sjukvårdssystemet till last. Dom är kostnadsfaktorer. Belastningar. Dom kostar oss. Dom är inte del av oss. Dom har bara en ekonomisk relation med oss, och vi med dom.
Rasismen växer. Dom är något vi hatar. Hatet mot dom konstruerar myten om ett Vi som faller samman som ett korthus när hatet mot dom inte längre håller ihop det.
Neoliberalism för en klass i medvind, neokonservatism för en klass som vill disciplinera ”dom andra”- visst.
Men de-solidarisering leder till att allt fler upptäcker att denna desolidarisering kan drabba dem också, vilken dag som helst.
Prekariatet växer.
Men protesterna mot desolidarisering och a-socialitet växer också.
Det ger hopp. Människan är trots allt en social varelse, och ekonomiska transaktioner kan inte hålla ihop en social struktur.
(inspiration från en artikel i TAZ idag: http://www.taz.de/Entsolidarisierung-wird-konsensfaehig/!125787/)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar