Enligt mig!

Nu har jag suttit och svettats över tentor, som bland annat skulle jämföra olika teorier om något. Jag har lärt mig att många studenter inte förstår vad en teori är. Jag har stött på flera teorier om teorier:

• teorier är tyckande. Alla tycker, alltså får jag också tycka
  • jag gillar inte teori x
  • teori x är gammaldags (det kommer ständigt nya teorier)
  • teori x är korkad, det fattar ju vem som helst
• teori är när en gubbe tycker något. Men verkligheten är ju helt annorlunda (och jag vet hur verkligheten är)
• teori x säger att man ska vara så här och fostra sina barn så här … (det tycker jag också/tycker jag inte)
• teori x är ganska otrevlig eftersom den ser ner på gruppen z.

Ett stort antal studenter uppfattar teorier som ett slags personliga ståndpunkter. De menar också att de vet hur det verkligen är, och är säkra på att den egna uppfattningen inte är ett perspektiv, en teori eller rentav en ideologi. De ser en motsättning mellan teori och sanningen, där sanning är det perspektiv de själva utgår från.
De uppfattar analys av teorier som uppmaning till emotionellt-värderande ställningstagande, baserat på eget tyckande. Det är inte dumhet, egoism eller liknande, utan troligen ett resultat av långvarig inskolning. Och vi har inte lyckats erbjuda andra analytiska instrument och andra sätt att förstå teorier.
De uppfattar också att de själva har en omedelbar, oförmedlad tillgång till verkligheten så som den verkligen är. Seriöst: många studenter förstår inte skillnaden mellan verklighet och avbildning. Och därmed är reflekterande, analyserande och jämförande samtal fullständigt omöjliga. Den övergripande studiefrågan blir därmed: ”håller jag med om det här?” Även här är min fråga: hur mycket träning har studenterna fått när det gäller att förstå, analysera och se utgångspunkter i andras uppfattningar? Hur många har genomgått övningar av typen 4-hörn: ta ställning, tyck till, argumentera för sin ståndpunkt? (Eller, med andra ord: praktisera confirmation bias, ad-hoc-argument och alla andra redskap för att försvara varför du ställde dig bredvid din kompis).
Kombinerar man ”jag vet hur det är” och ”alla tycker, alltså” med Dunning-Kruger-effekten (ju mindre kunskap, desto mer överskattar man den egna kompetensen) - då blir det tragiskt. Och det förekommer ständigt, som i ”jag har läst boken, men den känns inte rätt … och den var helt obegriplig”. Eller, den militanta varianten: ”boken är värdelös eftersom den är anti-[xxx].”

Min (retoriska) fråga är om vi borde agera, eller om vi skall avvakta tills studenterna ger upp?