"jag tycker"

Frasen "jag tycker", tycker jag, verkar ligga i tiden.

Men det är förstås intressantare hur den används.

När politiker anlägger cockerspaniel-fejset och ser bekymrade ut och "tycker" att det behövs fler poliser i Rosengård, för att upphäva utanförskapet där, då handlar det inte om en personlig åsikt. Men det framställs så.

Det personliga tyckandet upphäver regeln "makthavare skall argumentera för sina åtgärder".

Den regel makthavare vill införa är "jag känner, precis som du och alla andra". Skillnaden är att makthavarnas "kännande" kan sätta andra i fängelse. Och att detta kännande uttalar sig om fakta, verkligheten, saker - och konstruerar dem. Den konstruerar burka-hotet i Danmark (omkring ett dussin kvinnor i burka hotar danskheten), den konstruerar hotfulla källarmoskéer i Rosengård (som de flesta där aldrig besöker) och så vidare.

"Känna" betyder alltså "jag behöver inte argumentera för det".

Den nya känslan: jag känner att världen är platt. Det känns så. Då måste det ju vara så. Bäst att stanna i Sverige, så man inte ramlar över kanten.

Ett problem jag ser i förlängningen är att man på detta sätt kan skapa sig en egen värld. Video on demand levererar den videofilm vi just nu vill se. Helt ok. Men: Life on Demand. Strukturer on demand. Verklighet on demand?

Om man inte kan kommunicera sin verklighet, om det inte finns någon gemensam grund att tala om - hur handlar vi då? Utifrån vår egen känsla?

Eller med fingret i luften, för att följa andras känslor? Det är lika illa det - som jakten på terrorister visar. They seek him here, they seek him there, those frenchies seek him everywhere" skaldade Röda Nejlikan. Bin Ladin måste ju vara någonstans - eftersom alla talar om att han är ett hot. På en flygplats nära dig? I mailen?

Eller med k-pisten när man återbesöker sin gamla skola, där man kände sig förnedrad, man inte kunde tala om det?

"Kännandet" ersätter argument, och jag känner att därmed en hel värld av gemensam argumentationsgrund faller. Habermas' deliberation förutsätter att vi enas om argumentations-regler. Vad gör vi utan dessa regler?

Därför vill jag inte läsa fler uppsatser som handlar om vad författaren känner, tycker, upplever. Det är intressant som en upplevelse, visst. Men det hjälper mig inte att förstå. "Jag känner" argumenterar inte med mig. Utmanar mig inte. Får mig inte att tänka nytt.

Dessutom innebär "jag känner" ett spel med ord som på svenska råkar sammanfalla:

- "jag upplever" - t ex jag känner hunger, lust, längtan ...
- "jag har en vag tanke" - t ex känner jag att jag har glömt något, och att jag skriver för mycket här.
- "jag beskriver verkligheten, men vill/kan inte argumentera för det" - t ex om jag känner att det här är ett viktigt ämne.

Att känna hunger är legitimt. Ingen annan kan bedöma om jag verkligen känner det. Jag kan säga det, och kräva att jag blir trodd. Sannfärdighet, som Habermas säger, om inte jag minns fel.

Men att känna att Rosengård måste omges av taggtråd och poliser - det är ett uttalande som kräver ingrepp i andras liv och borde därför legitimeras. Om inte annat än genom att talaren presenterar sin världsbild och sina argument.

Därför, känner jag, vill jag inte läsa fler uppsatser där författaren känner helt personligt ... speciellt inte om författaren skall bli lärare och känner att hon/han känner för en viss undervisning, dvs. för att forma andra människors liv.

test - om bloggen

Detta är ett test:

Min röst ska nu komma från någonstans i rummet.

Och detta var ett diskriminerande diskursivt inlägg. Det utesluter alla som inte förstår vilken företeelse inlägget lutar sig mot. Och därmed vilken tid det leker med.

Och förklaringen för det diskriminerande diskursiva är också rätt så nördig. Den positionerar texten i ett annat kontext och i en annan diskurs, närmare: i diskurs-diskursen.

Slut på nördigheter.