Snart skall de första 300 elever gå på ett elit-högstadium.
Det är sannerligen synd om de högpresterande som inte kan utvecklas i vanliga klassrum. De skall visst inte integreras, de skall segregeras. Plötsligen är segregation vacker.
Många människor tycker det är bra. Det fascinerar mig. Mest fascinerar det mig att man glömmer bort att varje urval av några innebär ett bortval av resten. Jag har frågat runt, och får i regel svaret ”... det måste ju inte bli så!”
Inte?
Om Kalle väljs ut för något, innebär det väl att Lisa inte får delta? Varför ser alla hur underbart det är att bli valt först i idrotten, men ingen kommer ihåg hur det var att slumpas bort bland de sista?
Och ingen tycks tro att skolor ”för resten” får rest-pengar. Den grundmurade tron på svensk rättvisa och likhet påverkas inte av skolsegregationen. Trots att friskole-systemet demonstrerar hur det offentliga skolväsendet urholkas finansiellt genom skyldigheten att hålla reservplatser för alla som tar svängdörren in och ut ur den kommunala skolan.
Och ingen tycks tro att de egna ungar kan höra till ”resten”. Alla ser sig själva i rollen som vinnare.
Och varför, varför ser ingen de ungar som idag stämplas till förlorare? Varför är det synd om de som sägs vara starka, men inte om de andra?
Det är fascinerande att kollektiva erfarenheter och föreställningar väger tyngre än allt annat.
