att läsa ...

Frykman, J. (1998) Ljusnande Framtid! Skola, social mobilitet och kulturell identitet Lund: Historiska media

Idag fortsätter allt färre ungdomar från arbetarklass till högre studier. Däremot går de flesta akademikerbarn i föräldrarnas fotspår. Har skolan upphört at fungera som språngbräda för social rörlighet. Var den nyskapande pedagogiken med individen i centrum misslyckad?

Ja, det anser etnologen Jonas Frykman ... Skolans tidigare strävan att forma eleverna till Något har bytts mot 90talets ambitioner att lära dem att bli Någon - ett förödande mål för elever som kommer från hem utan studievana. (från baksidestexten).

förmedlingspedagogik

Förmedlingspedagogiken - överföring av små färdiga kunskapspaket till elevernas huvuden - är ingalunda bara en rest från en konservativ värld som skulle bevaras till varje pris, genom att kunskapen om denna värld bevaras och förmedlas.

Det är ett mycket modernt projekt.

Mathilda Wiklund har undersökt hur DNs ledar- och debattsidor konstruerar “den goda läraren”. Där beskrives skolan som ett socialdemokratiskt rivningsprojekt, allt pedagogiskt som flum och ideologi. Där utmålas Jan “Messias” Björklund och hans “bara fakta, bara kunskap, raka rör”-ideologi som den enda tänkbara räddningen. Och så blev det ju också.

Det är alltså en framgångsrik modell att erbjuda en-faktors-förklaringar för alla förekommande problem. Om man nu råkar ha landets största tidningskoncern i ryggen.

I detta samband bör man kanske hylla Hans Bergstöm, som såg till att förmedlingspedagogiken fick inträde till DNs debatt- och ledarsidor. Han var en av de få som insåg att krisrapporter och enkla patenlösningar som disciplin, styrning och kontroll ger borgerligheten hegemoni över utbildningsområdet - och i förlängningen makt över de diskurser som styr socialpolitiken, integrationen, och välfärden.

(Hans Bergström driver tillsammans med sin fru Engelska Skolan, är numera amerikansk medborgare och SD-rådgivare)

mer kommunikation

Mer om studenten som sökte moraliskt stöd. Hon fick inte det stöd hon hade hoppats på, utan en uppmaning att ta itu med saken.

Det kommer ett mail:

Jag ser att du kritiserar mitt arbete. Jag tror du har missförstått mig. Jag vill prata med dig och förklara.

Intressant.

Visst, det är möjligt att jag har missförstått. Sånt händer.

Men, som studenten redan berättade för sin “stödperson” - det är kritiken det är fel på: “... och han kritiserar mitt arbete hela tiden!”.

Och hon vill inte prata med mig för att förstå min kritik: hon vill prata med mig så att hon kan eliminera mina missförstånd.

Det är 2 aspekter som fascinerar:

- kritik uppfattas tydligen inte som förändringsuppdrag: kritik ses uppenbarligen som personlig. Kanske jag skall övergå till “snäll-kritik”, typ “din uppsats är underbar. Bäst. Du är bäst. Din uppsats är bästast. Men så kunde du kanske ändra lite på det där ...”

- och: om vi pratar tillräckligt länge blir vi sams, dvs. jag ser arbetet ur studentens perspektiv. Den diskursanalytiska ansatsen bakom det här tilltalar mig: verkligheten konstrueras genom ord. Problemet är bara att jag inte vill ha min verklighetsuppfattning utbytt mot någon annans. Tänk om jag inte vill bepratas tills jag inser att min kritik var fel?

kommunikationsmönster

Det är kanske nåt etniskt, men jag upplever vissa kommunikationsmönster som exotiska.

En student menar att jag kritiserar hennes uppsatsutkast. Hon berättar det inte för mig - hon går till någon annan lärare och berättar det. I valet mellan att kräva en ändring eller att få moraliskt stöd valde hon det moraliska stödet.

Några kursdeltagare har synpunkter på litteratur, examinationsuppgiften, en kollegas undervisning. De berättar det inte för den som är ansvarig för kursen: de går till någon annan person. Där berättar de att de har klagat och blivit avvisade. Där berättar de hur omöjlig uppgiften är. Där gräver de också fram saker som är faktiskt har rättats till.

Vad är målet?

“Tycker du inte också att han är omöjlig?”
“Håller du med mig?”

Eller?