Här finns en fantastisk reklamfilm: http://www.giga.de/extra/werbung/news/push-to-add-drama-tnt-belgien-kennt-werbung/
Efter filmen kan man använda insikterna från The Invisible Gorilla för att belysa fenomenet ”selektiv varseblivning”.
Men den viktigaste slutsatsen är att episodisk evidens inte levererar tillförlitliga bevis. ”Det är sant, jag har ju själv upplevt det” - det räcker inte. Gorillan är också sann, men ganska många upplever den inte. Tvärtom: ganska många upplever att det inte finns någon gorilla.
Kanske kan det bidra till att undvika några av de logisk-filosofiska fallgropar som Steven Novella utpekar i kursen/boken Your Deceptive Mind.
28 november 2012
25 november 2012
Other Education
Other Education, The Journal Of Educational Alternatives: http://www.othereducation.stir.ac.uk/index.php/OE/
den fåniga undervisningsleken
Dan Gribble, Who Asks the Questions?, in Other Education: The Journal of Educational Alternatives, Volume 1(2012), Issue 1 · pp. 141-151.
En passande beskrivning av en fånig lek som kallas för ”undervisning”.
Nowadays, what’s known as education very often consists of asking children questions, which is extremely odd, because we presumably know more answers than they do, and instead of them asking us, we do tend to ask them. Or perhaps we tell them something, and then ask them questions to find out whether they’ve remembered it, and whether they’ve learnt what we were telling them, and what we tell them is, in most people’s minds, supposed to equip them to fit into modern society.ROFL.
En passande beskrivning av en fånig lek som kallas för ”undervisning”.
Biesta: Bortom lärandet
Några lösa tankar om Gert Biestas ”Bortom lärandet”.
Här finns en recension av Jonas Aspelin.
Här finns hans hemsida.
[En annan bok som kan rekommenderas är Biesta, Gert J J (2010), Good Education in an Age of Measurement: Ethics, Politics, Democracy. Boulder: Paradigm Pub]
Biesta ifrågasätter föreställningen att man - i demokratins namn - skall forma människor efter en i förväg given mall, så att de sedan reproducerar de samhällsstrukturer som har format dem. Hela föreställningen att man skall forma människor till demokrater vilar på tanken att de inte skulle bli demokrater om man inte tvingade, formade eller utbildade dem till demokrater.
Ett problem i sammanhanget är att alla uttalanden om demokrati är del av en debatt om frågan vilken demokrati som är den rätta. Det går inte att säga något om demokrati utan att delta i denna debatt. ”Demokrati” är alltså ett ”essentially contested concept”, dvs. det kan inte finnas någon objektiv definition av själva begreppet.
Om alltså någon säger att vi skall utbilda för demokrati är frågan för vilken demokrati? En deltagardemokrati kräver kanske andra deltagare än en elitdemokrati, eller en formell demokrati där medborgare skall rösta fram de föreslagna politikerna och sen sitta stilla i båten i 4 år. Olika demokratiteorier har olika syn på människor, på samhället, på framtiden osv.
Gert Biesta menar sedan - starkt förenklat - att människor inte blir människor genom att formas på ett visst sätt, utan därför att de möter andra människor och erkänner varandras olikhet.
Att tvinga in människor i en gemenskap och sedan erbjuda dem att ”vara demokrater” betyder att gemenskapen kommer före demokratin.
Biesta synliggör läroböckernas och styrdokumentens berättelser, som
Ett viktigt led i detta är att kalla den förhärskande demokratisynen för ”kunskap” (dvs. sann, äkta, självklar) och tvinga eleverna med förmedling, argument och betyg att anamma den.
Biesta visar ett alternativ till denna hjärntvätt i ”demokratins” (≈ status quos) namn: möten mellan människor som leder till att dessa definierar sig själva/varandra i politiska handlingar, och formar de strukturer inom vilka de lever. En ”open end”-demokrati.
Alltså inte staten som väljer sig ett nytt folk (analogt till Bert Brechts dikt om regeringen som är missnöjd med folket och därför väljer sig et nytt), utan folket som bestämmer vilken stat de vill ha.
Tänk om människor läser denna bok och tar den på allvar. Tank om människor inte längre tror på TINA (There Is No Alternative)
Bäva månde regeringar, stater och eliter …
Här finns en recension av Jonas Aspelin.
Här finns hans hemsida.
[En annan bok som kan rekommenderas är Biesta, Gert J J (2010), Good Education in an Age of Measurement: Ethics, Politics, Democracy. Boulder: Paradigm Pub]
Biesta ifrågasätter föreställningen att man - i demokratins namn - skall forma människor efter en i förväg given mall, så att de sedan reproducerar de samhällsstrukturer som har format dem. Hela föreställningen att man skall forma människor till demokrater vilar på tanken att de inte skulle bli demokrater om man inte tvingade, formade eller utbildade dem till demokrater.
Ett problem i sammanhanget är att alla uttalanden om demokrati är del av en debatt om frågan vilken demokrati som är den rätta. Det går inte att säga något om demokrati utan att delta i denna debatt. ”Demokrati” är alltså ett ”essentially contested concept”, dvs. det kan inte finnas någon objektiv definition av själva begreppet.
Om alltså någon säger att vi skall utbilda för demokrati är frågan för vilken demokrati? En deltagardemokrati kräver kanske andra deltagare än en elitdemokrati, eller en formell demokrati där medborgare skall rösta fram de föreslagna politikerna och sen sitta stilla i båten i 4 år. Olika demokratiteorier har olika syn på människor, på samhället, på framtiden osv.
Gert Biesta menar sedan - starkt förenklat - att människor inte blir människor genom att formas på ett visst sätt, utan därför att de möter andra människor och erkänner varandras olikhet.
Att tvinga in människor i en gemenskap och sedan erbjuda dem att ”vara demokrater” betyder att gemenskapen kommer före demokratin.
Biesta synliggör läroböckernas och styrdokumentens berättelser, som
- alltid pratar om demokrati i singularis
- alltid skall forma eleverna till demokratiska människor
- alltid råkar forma eleverna så att de passar ihop med demokratiföreställningen
- inte ha några som helst problem med att påtvinga människor en viss uppfattning (kallat ”kunskap”) i demokratins namn
Ett viktigt led i detta är att kalla den förhärskande demokratisynen för ”kunskap” (dvs. sann, äkta, självklar) och tvinga eleverna med förmedling, argument och betyg att anamma den.
Biesta visar ett alternativ till denna hjärntvätt i ”demokratins” (≈ status quos) namn: möten mellan människor som leder till att dessa definierar sig själva/varandra i politiska handlingar, och formar de strukturer inom vilka de lever. En ”open end”-demokrati.
Alltså inte staten som väljer sig ett nytt folk (analogt till Bert Brechts dikt om regeringen som är missnöjd med folket och därför väljer sig et nytt), utan folket som bestämmer vilken stat de vill ha.
Tänk om människor läser denna bok och tar den på allvar. Tank om människor inte längre tror på TINA (There Is No Alternative)
Bäva månde regeringar, stater och eliter …
sanning eller kaos
Så har uppfattar jag den vanligaste student- och lärarberättelsen om undervisning:
24 november 2012
SAMR och pedagogisk filosofi
SAMR-modellen hjälper att reflektera teknikanvändningen. Man kan alltså ställa frågan ”vad praktiserar du egentligen när du använder informationsteknologi i undervisningen”?
Titta gärna på dessa 2 beskrivningar:
Johan Busck lägger till, lite pessimistisk:
- U: Unused, tekniken finns men används inte.
- A: Addition, tekniken används men den ersätter inget. T ex när papper och pdf lever "sida vid sida”.
Min fråga är om eller hur IKT påverkar undervisningsfilosofin.
Jag ser att många studenter och lärare slåss med frågan hur ”internet” påverkar undervisningen och tänkande kring undervisningen. Nyss fick jag kommentaren: ”internet är ju jättebra, men det finns så mycket skräp där att eleverna måste lära sig källkritik”.
Jag ser att många studenter och lärare slåss med frågan hur ”internet” påverkar undervisningen och tänkande kring undervisningen. Nyss fick jag kommentaren: ”internet är ju jättebra, men det finns så mycket skräp där att eleverna måste lära sig källkritik”.
Eller: ”Folk på internet tycker ju till om allt möjligt. Därför låter jag mina elever leta efter fakta, och sen håller jag en kort föreläsning där jag berättar hur det egentligen ligger till.”
Aktiva elever som söker information på sina egna (eller lärares) frågor, som tänker till, reflekterar, funderar, producerar tankar, meddelar dessa tankar till andra … och lärare som ställer frågan ”jamen den sanna informationen då? Kunskapen, med stort K? Sådana beständiga kunskaper som vårt samhälle bygger på?????”
Märkligt att vi sitter kvar i frågan: är det sant?
Vi har inte kommit fram till frågor som
Vi har inte kommit fram till frågor som
- är det relevant?
- för vem?
- i vilket perspektiv?
- vilken diskurs reproduceras?
- vilken ideologi uttrycks?
En av mina kollegor hörde hur jag i en föreläsning föreslog att lärare inte bara skulle berätta ”sanningen om demokratin”, utan ställa sig frågan ”i vilket syfte vill jag berätta just det här för mina elever, och varför berättar jag inte något annat (som också är sant)?”
Responsen blev en varning för relativism: ”var skulle vi hamna om alla fick tycka fritt?”.
Pedagogiken, och i synnerhet lärarutbildningen, har en lång väg att gå om den sitter fast i valet mellan ”sanningen, bara sanningen och intet annat än sanningen” och ”relativism”. Det är ungefär så Björklund beskriver världen: fast kunskap eller socialdemokratisk flumskola. Underordning eller kaos. Undersåtar eller anarki.
Synd att inte Gerd Biestas Bortom lärandet: demokratisk utbildning för en mänsklig framtid har fått mera spridning. Än.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)