De-solidarisering

Dan Arielys forskning tillåter några intressanta tankar:

Om man ber någon annan om en tjänst så utförs denna tjänst i regel väldigt väl. Johan Asplund talar om socialitet som människans grundläggande egenskap. Zygmunt Bauman menar att ömsesidiga förpliktelser och ansvaret för den andre är samhällets conditio sine qua non.

Om man ber någon annan att göra samma sak men mot betalning - då utförs tjänsten sämre. Speciellt om betalningen är för låg. Och när man väl har infört betalningen i en relation är det mycket svårt att gå tillbaka till socialisten.

Systemvärlden har tagit över, och allt som är fast (relationer, mänskliga band) har förflyktigats till tillfälliga ekonomiska relationer.

Hur fungerar ett samhälle som domineras av homo oeconomicus? I politiken tycks talet om ”dom” dominera. Dom i Grekland ska inte sko sig på vår bekostnad. Dom fattiga ska inte tro att de kan vara lata (därför förbjuder vi tiggeri, det kommer att lära dom en läxa). Dom sjuka ska lära sig att det kostar att missköta sin kropp eller att ligga sjukvårdssystemet till last. Dom är kostnadsfaktorer. Belastningar. Dom kostar oss. Dom är inte del av oss. Dom har bara en ekonomisk relation med oss, och vi med dom.

Rasismen växer. Dom är något vi hatar. Hatet mot dom konstruerar myten om ett Vi som faller samman som ett korthus när hatet mot dom inte längre håller ihop det.

Neoliberalism för en klass i medvind, neokonservatism för en klass som vill disciplinera ”dom andra”- visst.

Men de-solidarisering leder till att allt fler upptäcker att denna desolidarisering kan drabba dem också, vilken dag som helst.

Prekariatet växer.
Men protesterna mot desolidarisering och a-socialitet växer också.
Det ger hopp. Människan är trots allt en social varelse, och ekonomiska transaktioner kan inte hålla ihop en social struktur.

(inspiration från en artikel i TAZ idag: http://www.taz.de/Entsolidarisierung-wird-konsensfaehig/!125787/)

What if

Om Dan Pink (eller snarare Dan Ariely) har rätt … vad händer då?
<iframe src="http://embed.ted.com/talks/dan_pink_on_motivation.html" width="560" height="315" frameborder="0" scrolling="no" webkitAllowFullScreen mozallowfullscreen allowFullScreen></iframe>
Vad händer med betygen om de inte - som herr Björklund fastslår - är den nödvändiga förutsättningen för att få motspänstiga elever att jobba? Betygen är ju betalningen för elevers prestationer, menar Björklund.

Jag menar att det finns en uppenbar risk att betygs-betalningen får eleverna att lära sig mindre. Frågan ”kommer det på provet” indikerar alltid ”jag vill göra så lite som möjligt med det här eftersom det är tråkigt”.

Nu vet vi: det är tråkigt därför att betalningen förstör elevers intrinsiska motivation att lära sig, vara nyfikna, vilja förstå. Den instrumentella motivationen (att lära sig belöningens skull) leder till att man gör jobbet slarvigt, ytligt, snabbt så att man kan ägna sig åt de viktiga sakerna i livet igen.

Lärande för skolan är tråkig - inte trots betygen. Utan på grund av dem.

(Fast herr Björklund vet förstås att här gäller främst den lägre klassen. De övre stånden har andra motivationsmekanismer - jmfr. ”Skola - Fritid - Framtid”. Och dom där nere skall väl dresseras och disciplineras i alla fall …)

Douglas Adams om lärare …

"Anyone who is capable of getting themselves made President should on no account be allowed to do the job." (Douglas Adams). 

Det gäller väl lärare också? Alla som vill förmedla sanningen, som vet hur det egentligen är och som skall berätta det för oskyldiga elever, som ska syssla med kunskapen, den rena kunskapen och ingenting annat an kunskapen - de borde ”on no account be allowed to do the job”.

Istället borde vi ta in tvivlarna, ty utan tvivel är man inte klok. (Tage Danielsson).
Och tvivlarna kan tänka sig att det finns flera olika perspektiv.

Och det i sin tur gör det ju intressant att lyssna på andra och samtala med dem. Även när de är elever.
Det skulle bli intressanta antagningssamtal …

Är Wikipedia neutral, eller positionsmedveten?

www.mdpi.com/1999-5903/4/4/1086

Cap, C.H. Towards Content Neutrality in Wiki Systems. Future Internet 2012, 4, 1086-1104.
Abstract: The neutral point of view (NPOV) cornerstone of Wikipedia (WP) is challenged for next generation knowledge bases. A case is presented for content neutrality as a new, every point of view (EPOV) guiding principle. The architectural implications of content neutrality are discussed and translated into novel concepts of Wiki architectures. Guidelines for implementing this architecture are presented. Although NPOV is criticized, the contribution avoids ideological controversy and focuses on the benefits of the novel approach.

Jag ska utveckla detta i dagarna. Preliminärt tycks det ge stöd till Teun A. van Dijks uppfattning att kunskap är den uppsättning föreställningar som stämmer överens med hegemoniella diskurser. Men vad är alternativet, speciellt för undervisningen?

Alternativet till ”Björklund bestämmer sanningen, och skolan är hans profet” kan inte vara ”anything goes”. Men perspektivmedvetenhet? Diskursmedvetenhet? Dekonstruktion, kritisk analys? Jag tror att det kan ge något …

Sexualitet

Jag förbereder en föreläsning om sexualitet. Några länkar som är bra att ha:
Ungdomsmottagningen på nätet:
Vi jobbar utifrån ett normkritiskt perspektiv. Det innebär att vi tydliggör och ifrågasätter normer som påverkar individers möjlighet till makt på olika nivåer. Att tillhöra en norm, något som anses vanligt och inte brukar ifrågasättas, innebär fördelar. Ofta blir fördelarna synliga först om man bryter mot normen. En vit heterosexuell man utan funktionsnedsättning har till exempel lättare att göra sin röst hörd än en homosexuell kvinna med icke-svensk bakgrund. Ju färre normer man passar in i, desto mindre möjlighet ges man att påverka. Motsatt har den som befinner sig inom en norm en sorts outtalad rätt att uttala sig om dem som befinner sig utanför.
Skepchick:
… varför inte ta en lite tankeställare. Är du ärlig mot dig själv och dina nära och kära? Har du gjort ett aktivt och informerat val i hur du lever ditt liv? Vare sig det är innanför eller utanför normen. Och att ta sig en tankeställare kan som biverkan också göra att du kanske lär dig mer om hur människor som inte är så lika dig fungerar. En rätt bra biverkan, eller hur?
RFSL Ungdom: Bryt (3:e upplaga)
RFSL Ungdom: Under huden. Sexualundervisning och normkritisk pedagogik.
RFSL: Någonstans går gränsen - Lärarhandledning om kön, sexualitet och normer i unga människors liv.
Material som kan köpas från Rädda Barnens ungdomsförbund:
O(s)köna normer: normkritiskt metodmaterial (2010)
Varför måste man inte komma ut som hetero? (2009)

Material för (främst) förskolan och yngre barn: http://www.jamstallt.se/docs/material.htm
För vidare läsning:
Brade et al, I normens öga. Metoder för normbrytande undervisning (2008)
Kumashiro, Troubling Education. Queer activism and Antiopressive pedagogy (2002)
Martinsson & Reimers (red.), Skola i normer (2008)
Martinsson et al, Norms at Work: Challenging Homophobia and Heteronormativity (2007)

_/_/_/_/_/_/_/_/_/_/_/_/_/_/_/_/_/

”Det är viktigt att inte tanklöst fördöma människor som har en annan inriktning än vi själva”.
(Puls Biologi 1999, Natur & Kultur.)
Vad döljs?
Makten (inte ”det är fel att några har makt att döma, utan ”använd inte din makt, i alla fall inte på ett tanklöst sätt”).
Normaliteten (föreställning om ”vi själva” - inte ”man själv”)
döljs: mångfald, istället indikeras ”vår inriktning” och ”andras inriktning”)
Fokus på de andra (inte ”varför blir du så rädd att du fördömer?”, utan fokus på en normaliserad fördömande-process: det är så vanligt att man fördömer andra att man behöver uppmana folk att sluta med det)

Pedagogisk filosofi

Jag har precis läst ett antal arbeten om pedagogisk filosofi.
Det fanns två uppgifter:

1. att beskriva en pedagogisk filosofi, och
2. att förklara hur man skulle undervisa utifrån denna filosofi.

1. Den första delen fungerade sådär. Man kan se två grupper:

• holistiska beskrivningar utifrån principer som kunskapssyn, ontologi, premisser, antaganden, ideologi, utopi
• atomistiska beskrivningar som räknar upp detaljer utan inbördes sammanhang eller rangordning

[Jag är ganska säker på att atomisterna kommer att glömma några av sina orelaterade detaljer inom kort, det tyder i alla fall ”Inlärning och omvärldsuppfattning” (1977, 1999) på]

2. I den andra delen kan man se samma mönster om och om igen: Läraren har kunskap, elever har ingen kunskap. Läraren förklarar hur det är, och sen får studenterna diskutera det och tillämpa det på olika exempel.

Beroende på den filosofiska pedagogik som hade valts i den första delen beskrevs detta som ”Learning by doing” (att öva in given kunskap förankrades därmed hos Dewey), eller som ”scaffolding” och ”den proximala zonen” (lärarens förmedling av den sanna, korrekta och objektiva bilden av verkligheten förankrades därmed hos Vygotskij.

En text lyckades till och med att kombinera ”fokus på det lärande subjektet och dess verklighet” med förmedlingspedagogik (genom ”jag skall berätta för dem att de skall bli fria och kritiskt tänkande människor”).

Den egna erfarenheten av förmedlingspedagogik och essentialistisk kunskapssyn har alltså lett till en total hegemoni för essentialismen - till och med när man uttryckligen säger sig konstruera en icke-essentialistisk undervisning.

what keeps me going?

Studenter.

Studenter som vill diskutera didaktik, som ifrågasätter sina och mina antaganden och föreställningar.

Studenter som vill diskutera vidare, dra slutsatser, fundera, vända frågor fram och tillbaka.

Studenter som överger de enkla lösningar ("det vet ju alla") och vågar sig ut i det okända: jamen vad skulle hända om ... 

Studenter som tänker kritiskt, vill se samband, vill diskutera förklaringar och möjligheter.

Så länge det händer åtminstone en gång om året är jag lycklig.

The future of learning

Sugata Mitra, Build a School in the Cloud: http://youtu.be/y3jYVe1RGaU

The Future of Learning: https://www.youtube.com/watch?v=xNzt_xaVYa0

Och titta här: From Classrooms to Learning Ecologies

BBC World Class: http://www.bbc.co.uk/worldclass/17384172 och http://www.bbc.co.uk/worldclass/17366581

En kort BBC-film om Sugata Mitras experiment, speciellt the Granny Method och The idea of the Granny Cloud.

Observera:

• lärande är en social process! It’s all in the Power of Four.
• lärande börjar med en fråga.

Och det är faktiskt Deep Learning (djupinlärning, holistiskt lärande). Jmfr Marton, Dahlgren m fl, How We Learn. Det betyder att människor som har förstått sammanhanget även kan förstå detaljer och enskilda faktabitar. Medan de som lär sig faktabitar och inte ser sammanhanget snabbt tappar även sina bitar.

Lärares status

Lärares status ökar inte, trots att Herr Björklund regelbundet beslutar att lärares status skall höjas. Men det kunde vara värre …


(Alla människor är rövhål. Ingen tycker om mig. - Det kan man verkligen säga! - Också lärare? - Meterolog.)

toleranspedagogik och värre

Mitt i en rapsodisk diskussion med en kollega kom vi in på toleranspedagogik - och nu måste jag samla mina tankar.

OK, jag förstår att lärare och andra Gutmenschen (do-gooder) gärna vill förmana sina elever att vara snälla mot homosexuella, invandrare, psykiskt sjuka, alkoholister och husdjur.

Jag förstår att ”de normala” vill vara goda och tala om för andra att de får vara med i gemenskapen.

Men vem ger De Normala rätt att släp[p]a in andra i gemenskapen? Vem ger dem rätt att utropa sig till domare över normalitet och avvikelse? Vem har gjort dem till normen?

Att säga ”du får vara med” betyder

•         utan mig och mitt godkännande skulle du inte får vara med
•         jag är del av gemenskapen
•         jag tillåter att du är med - men du är inte del av gemenskapen    

Alltså: Jag är god. Jag är nämligen tolerant. Jag öppnar dörren för besökare, främlingar utifrån. De andra. De avvikande. Du är avvikare, beroende av min tolerans. Glöm aldrig det.

Toleranspedagogiken fastslår en väsensskillnad mellan vi och dom.

Men toleranspedagogik handlar också om att barn tvingas vara snälla mot ”dom”. Pojkar som drar bögskämt uppmanas att vara toleranta istället. Barn som vill veta varför någon är svart eller pratar konstigt eller klär sig annorlunda uppmanas att vara tysta och toleranta.

Ingen av dem får diskutera sina föreställningar, sina normer, sin osäkerhet. De uppmanas att vara snälla. Hänsynstagande. Men framför allt: tysta. Normen skall inte synliggöras. Den är underförstått, liksom det inbyggda hotet: sköt dig, annars kan du bli en av dom.

Men för en del slår det över. De accepterar skillnaden mellan ”vi här inne” och ”dom där ute”. De accepterar att vi är normen och dom är avvikelsen. Men för dem som inte heller är del av finrumsgemenskapen är det viktigt att slå sig in genom att slå ner på ”dom andra”. De är inte del av medelklassgemenskapen, och talar istället om en nationella, etniska eller rentav rasmässiga gemenskapen. De skapar sig ett eget "dom", så att de inte blir en del av loser-dom.

De vill inte vara snälla. De vill slå näven i bordet och fastslå att rätt är rätt och fel är fel. Vi är vi och vi har rätt. Dom är dom och dom är fel. På detta sätt hoppas de att vara del av gemenskapen. Men man kan inte slå sig in i salongerna, inte med aldrig så långa järnrör.

Här odlas istället toleranspedagogikens svarta tvilling: hatets pedagogik.

Normkritisk pedagogik kan undersöka vilka normer den vita snälla heterosexuella måttliga normala medelklassen predikar, och vilka den utgränsar och avvisar. Den kan undersöka de hot om exkludering medelklassen lever under och reproducerar. Och den kan öppna vägen för förändring.

Det är kanske därför toleranspedagogiken fortsätter att dominera. Den garanterar medelklassens ideologiska hegemoni, med exkludering genom tolerans.

Och dess svarta tvilling skapar den svenska rasens domians - med exkludering, men utan tolerans.

Lektionsplanering

Johan Falk är en realtivt nybliven gymnasielärare i matematik och fysik som saknade ett bra verktyg för att sköta kursplaneringar och en funktionell resursbank där man kunde ta del av andras planeringar. Därför bestämde han sig för att skapa en egen webbplats, tillgänglig under open source-avtal, där resurserna som laddas upp går under Creative Commons-licens.
Här finns beskrivningen: webbplats för kursplaneringar. Här finns själva webbplatsen: http://kursplanering.se

Tolkningsföreträde på klockan

Ibland måste man bara bli imponerad på lärares tankegångar, t ex när Fröken Hülya benar ut vad klockan ”egentligen” är.

Lura skolan

”Mamma sa att jag ska gå på toa, men jag lurade henne och kissade i byxorna i stället”.
Smart?
Å andra sidan:
”Ha ha, jag klarade kursen utan att öppna böckerna”.
Och senare:
”Ha ha, nu är jag lärare och har ingen aning vad jag ska undervisa om. Där fick ni!”
---
Men:
Om man inte kan sitt ämne kan man ju alltid förmedla information, ge hemläxor utifrån boken och kontrollera det hela genom läxförhör och prov. På det sättet märker ingen att man inte förstår några sammanhang eller har djupare kunskaper.
Tråkigt, i så fall … speciellt för eleverna.

Inkludering

jäpp.

ståndpunkter

Jag anser
Jag tycker
Enligt mig

Ibland säger studenter ”man får ju inte säga jag i texter”. Det är förvirrande, varje gång.

Hur uppfattar de situationen? Jo, någon har förbjudit användningen av j-ordet. Därmed står också ”jag tycker” och ”jag anser” på listan över fula ord.

Men varför - skulle jag vilja fråga mina kollegor - varför analyserar vi inte varför studenter tänker så? Varför analyserar vi inte att studenter har lärt sig att allting handlar om ståndpunkts- och åsiktsfilosofi?

Det är ju rimligt:

• Det är det som belönas i (gymnasie-)skolan. Den rätta mitt-emellan-lagom-uppfattningen premieras (enligt mig) i uppsatser i svenska och diskussioner i samhällskunskap.
• Det är det som står i styrdokument. Demokratiska uppfattningar, förmedling av normer, förmedling av värdegrund, bekämpa felaktigt genus- och etnicitetstänkande, bekämpa avvikelser från den rätta värdegrunden.

Visst är det förvirrande om vi plötsligen kräver att studenter undviker det fula ordet ”jag”. Självklart framstår det som en något löjlig akademisk ritual.

Enligt mig tycker jag att vi borde klargöra att det inte finns någon demokrati i sanningsfrågan: det finns bara goda och dåliga argument. Det är irrelevant och ointressant vilken ståndpunkt någon har i frågan om klass eller ras eller etnicitet: det är intressant vilken empiri någon kan visa upp, vilken analys, vilka argument.

Det är tragiskt när vi ställer frågan ”beskriv sambandet mellan klass och skolresultat” och studenter svarar ”man ska inte kategorisera elever”.
Det är tragiskt därför att en utbildningsinstitution inte klarar av att analysera varför studenter svarar så.
Det är tragiskt därför att utbildningen låter studenter gå vilse, istället för att undersöka vilken karta de följer, och visa dem en bättre karta.