kommunisten gör revolution

(Utkik, SH-lärobok för åk 7-9, 2014)
För att kunna säga något om kommunism var man förr i tiden tvungen att gå kurser om marxism och rentav läsa en del av Marx och om Marx. Man skrattade åt folk som knappt hade stavat sig genom manifestet och som ändå hade en uppfattning. Numera verkar det räcka att man har rätt inställning. Om man vill framstå som beläst kan man ”bekräfta” denna inställning med två tankefigurer som förekommer i praktiskt taget alla läroböcker:

Religion är opium för folket, och kommunisterna vill göra revolution.

Marx talade i introduktionen till Zur Kritik der Hegelschen Rechtsphilosophie (Deutsch-Französische Jahrbücher 1844, s. 71f) om religion som folkets opium, som något som trängda människor söker tröst i. Lenin däremot talade om religion som ett sätt att lura människor till saktmodighet och uppgivenhet (i Socialism och religion, 1905). Men det är något helt annat. Och leninism är inte marxism. Eller kommunism.

Och dom onda kommunisterna planterar en revolution … det kan man nog bara säga om man aldrig ens har läst manifestet. Där beskriver nämligen Marx inte bara bourgeoisin som en revolutionär klass, utan även hur revolutioner överhuvudtaget uppstår. Och nej, de görs inte.

Och nej, de beslutar inte att använda våld. Står också i manifestet. Och ännu tydligare i kapitalet.

Men, som alltid - varför förstöra en vacker berättelse med fakta? Huvudsaken är väl att eleverna får rätt inställning?

Harmoni och ställningstaganden

Jo, alltså. Om någon säger att SD är ett nazistiskt parti, är frågan: är det sant? Jovars, det går väl att visa … Är det rättvist? Nja … då måste man väl säga något taskigt om andra partier också. Eller man måste säga att sossarna grundade raspolitiken i Sverige, typ … Men samförstånd? Man borde kanske ta samtalet, gå halva vägen vardera, och hitta en harmonisk kompromiss. Utvisa hälften av alla utlänningar, till exempel.
Men annars är det ju rätt spännande hur läroböcker föreställer sig en diskussion.

Tänka fritt är helt ok

Hm, var så god, tänk till. Att tänka fritt är stort. Inga hämningar …

Candide, eller vi lever i ett av världens bästa länder.

Urklipp ur en lärobok i Samhällskunskap för gymnasiet. Just sayin’

Läroböcker frågar

Om du tror att du kan ha ett klasslöst samhälle där allt ägs privat - tja, visa hur du tror att det skulle fungera! Ha! Du ser ju själv … Klasslösa samhällen fungerar ju inte.
Eftersom allt ägs privat. Av personer. Som äger naturresurserna, företagen med mera. Tycho Jonsson äger typ Coca Cola, Apple och Unilever. Det är inte ens en fråga - texten fastslår i förbigående att det är så. Naturligtvis. Hur skulle det annars vara?
Tänka fritt är stort. Att fritt komma fram till lärobokens ideologiska budskap är större.

Läroböcker

När man vill undersöka om elever eller studenter kopierar varandras texter brukar man undersöka om samma formuleringar förekommer i flera texter, eller om de uttrycker mycket snarlika tankar , och om de använder samma infallsvinkel - speciellt om den är fel, lite långsökt, eller präglas av en tydlig ideologisk ambition.
I så fall skulle man nog se med mycket misstänksamhet på läroböcker. Varför, exempelvis, hävdar alla läroböcker att man *röstade* i den grekiska demokratin - men glömmer bort att nämna att man diskuterade också?

Och varför vill läroböcker inte nämna att man därmed styrde sig själv, vilket skulle kunna ses som en fantastisk bedrift? Varför betonar de istället att demokratin i Athen minsann inte var perfekt? Och varför förklarar de inte varför kvinnor, slavar och metoiker inte fick rösta?
Och varför är läroböcker så snabba med att påpeka att man i Athen faktiskt styrde staten? I Athen hade alltså - enligt läroböckerna - medborgarna inte beslutat att de till exempel skulle ha ett råd, utan de hade en stat - som vi - och att de styrde staten genom att rösta - som vi. Men vi är bättre, förstås.
Och behöver man som läroboksförfattare inte förstå skillnaden mellan grekisk och polis? Varför i hela fridens namn skulle spartanerna ha rösträtt i Aten - med tanke på att de hade en helt annan politisk enhet, och med tanke på att de uppfattades som en annan stam. Ibland blir det bara pinsamt när man försöka tvinga in historiska omständigheter i dagsaktuella berättelser.

En tanke som finns i nästan alla läroböcker: föreställningen att det fanns en tanke eller avsikt med demokratin. Någon satt alltså vid ett ritbord, och skissade på olika statsskick. Av någon anledning valde han (?) att ha demokrati. OK. Och när man har demokrati måste man ju se till att folket styr staten. Enligt andra ingick det i den outgrundliga planen att medborgarna skulle få vara med och styra staten.
Majoriteten av läroböckerna berättar också att den Okände skrev en regelbok. Enligt den måste demokratiska stater göra vissa saker.
Och sen, hävdar praktiskt taget alla läroböcker, införde man demokrati enligt regelboken. Och gav människorna rösträtt. Och beslutade att det ska finnas flera partier, för så ska det vara enligt regelboken.
Tyvärr berättar de inte vem den okände välgöraren var. Synd, men så brukar det vara med skapare och deras outgrundliga visdom.

Synder, dödssynder, och skillnaden mellan frånvaro av kunskap och bevis för okunskap

I examinationer finns olika sätt att göra fel (och att göra rätt, men det utelämnar jag här). Ett tänkt exempel: Ange Sveriges minoritetsspråk!

• Man kan utelämna något: Enligt Lahdenperä är Sveriges erkända minoritetsspråk är meänkieli, jiddisch, samiska och finska.
• Man kan göra felaktiga påståenden: i Sverige finns 4 erkända minoritetsspråk. Det är finska, teckenspråk, samiska och det judiska språket (Lahdenperä 20xx)
• Ett (begreppsligt) missförstånd: i Sverige finns 5 minoritetsspråk, säger Lahdenperä. [Det talas ca 150 olika språk i Sverige, men endast 5 är erkända som officiella minoritetsspråk]
• Och man kan begå en dödssynd: enligt mig finns det 7 viktiga minoritetsspråk.

Att hänvisa till en text och att hänvisa till sin egen ståndpunkt - det är en stor skillnad. Och den skillnaden handlar inte om rätt & fel, den handlar om något mycket mera grundläggande: Hur vet man att något är rätt respektive fel?
I examinationer på senare tid har jag sett ännu tydligare exempel denna typ av tänkande:

• Johansson (2012) tycker x men det är helt fel …
• Det är fel därför att Johansson är politisk/marxist/PK/poststrukturalist/ateist/etc
• Johansson har rätt, det är precis så det går till i min skola.
• Jag tycker inte att det ska finnas minoritetsspråk.

Enligt mig finns en skillnad mellan fel, jäkla fel och dödssynder. Och jag tycker inte heller att dödssynder skall ses som ”frånvaro av rätt svar”, eller som ”har inte nått målet”.
Det är mer än så. De indikerar att man skriver in sig i ett helt annat sätt att förhålla sig till kunskap.
Harry G Frankfurt menar att de inte räcker att dra en skiljelinje mellan sanning och lögn. Lögnaren känner åtminstone till sanningen, och därför finns ett sätt att resonera - en common ground. Den stora skiljelinjen går mellan till rationalitet/ logik och bullshit. Bullshitaren struntar fullständigt i sanning, lögn, rationalitet, logik och bevis, så länge det gynnar rätt sida (företrädesvis en själv). Ungefär som att resonera med nazister. Frågan ”har det hänt eller inte” spelar ingen roll för dem. Om det inte har hänt hade det kunna hända, och det bevisar ju att … Eller så har det inte hänt fast inte på riktigt, därför att PK-media förnekar sanningen. Frågan är alltså inte ”sant eller falsk” utan ”pro-nazistisk eller anti-nazistisk”.
Sammanfattningsvis menar jag att vi inte bara bör analysera examinationernas fakta-innehåll, utan även förhållningssätt till vetenskaplighet och rationalitet. Inte bara räkna ihop alla positiva beståndsdelar, utan även räkna in de negativa. Och reagera hårt på bullshit.
——
Frankfurt, Harry G. (2005): On Bullshit. Princeton University Press

Enligt mig!

Nu har jag suttit och svettats över tentor, som bland annat skulle jämföra olika teorier om något. Jag har lärt mig att många studenter inte förstår vad en teori är. Jag har stött på flera teorier om teorier:

• teorier är tyckande. Alla tycker, alltså får jag också tycka
  • jag gillar inte teori x
  • teori x är gammaldags (det kommer ständigt nya teorier)
  • teori x är korkad, det fattar ju vem som helst
• teori är när en gubbe tycker något. Men verkligheten är ju helt annorlunda (och jag vet hur verkligheten är)
• teori x säger att man ska vara så här och fostra sina barn så här … (det tycker jag också/tycker jag inte)
• teori x är ganska otrevlig eftersom den ser ner på gruppen z.

Ett stort antal studenter uppfattar teorier som ett slags personliga ståndpunkter. De menar också att de vet hur det verkligen är, och är säkra på att den egna uppfattningen inte är ett perspektiv, en teori eller rentav en ideologi. De ser en motsättning mellan teori och sanningen, där sanning är det perspektiv de själva utgår från.
De uppfattar analys av teorier som uppmaning till emotionellt-värderande ställningstagande, baserat på eget tyckande. Det är inte dumhet, egoism eller liknande, utan troligen ett resultat av långvarig inskolning. Och vi har inte lyckats erbjuda andra analytiska instrument och andra sätt att förstå teorier.
De uppfattar också att de själva har en omedelbar, oförmedlad tillgång till verkligheten så som den verkligen är. Seriöst: många studenter förstår inte skillnaden mellan verklighet och avbildning. Och därmed är reflekterande, analyserande och jämförande samtal fullständigt omöjliga. Den övergripande studiefrågan blir därmed: ”håller jag med om det här?” Även här är min fråga: hur mycket träning har studenterna fått när det gäller att förstå, analysera och se utgångspunkter i andras uppfattningar? Hur många har genomgått övningar av typen 4-hörn: ta ställning, tyck till, argumentera för sin ståndpunkt? (Eller, med andra ord: praktisera confirmation bias, ad-hoc-argument och alla andra redskap för att försvara varför du ställde dig bredvid din kompis).
Kombinerar man ”jag vet hur det är” och ”alla tycker, alltså” med Dunning-Kruger-effekten (ju mindre kunskap, desto mer överskattar man den egna kompetensen) - då blir det tragiskt. Och det förekommer ständigt, som i ”jag har läst boken, men den känns inte rätt … och den var helt obegriplig”. Eller, den militanta varianten: ”boken är värdelös eftersom den är anti-[xxx].”

Min (retoriska) fråga är om vi borde agera, eller om vi skall avvakta tills studenterna ger upp?