Synder, dödssynder, och skillnaden mellan frånvaro av kunskap och bevis för okunskap

I examinationer finns olika sätt att göra fel (och att göra rätt, men det utelämnar jag här). Ett tänkt exempel: Ange Sveriges minoritetsspråk!

• Man kan utelämna något: Enligt Lahdenperä är Sveriges erkända minoritetsspråk är meänkieli, jiddisch, samiska och finska.
• Man kan göra felaktiga påståenden: i Sverige finns 4 erkända minoritetsspråk. Det är finska, teckenspråk, samiska och det judiska språket (Lahdenperä 20xx)
• Ett (begreppsligt) missförstånd: i Sverige finns 5 minoritetsspråk, säger Lahdenperä. [Det talas ca 150 olika språk i Sverige, men endast 5 är erkända som officiella minoritetsspråk]
• Och man kan begå en dödssynd: enligt mig finns det 7 viktiga minoritetsspråk.

Att hänvisa till en text och att hänvisa till sin egen ståndpunkt - det är en stor skillnad. Och den skillnaden handlar inte om rätt & fel, den handlar om något mycket mera grundläggande: Hur vet man att något är rätt respektive fel?
I examinationer på senare tid har jag sett ännu tydligare exempel denna typ av tänkande:

• Johansson (2012) tycker x men det är helt fel …
• Det är fel därför att Johansson är politisk/marxist/PK/poststrukturalist/ateist/etc
• Johansson har rätt, det är precis så det går till i min skola.
• Jag tycker inte att det ska finnas minoritetsspråk.

Enligt mig finns en skillnad mellan fel, jäkla fel och dödssynder. Och jag tycker inte heller att dödssynder skall ses som ”frånvaro av rätt svar”, eller som ”har inte nått målet”.
Det är mer än så. De indikerar att man skriver in sig i ett helt annat sätt att förhålla sig till kunskap.
Harry G Frankfurt menar att de inte räcker att dra en skiljelinje mellan sanning och lögn. Lögnaren känner åtminstone till sanningen, och därför finns ett sätt att resonera - en common ground. Den stora skiljelinjen går mellan till rationalitet/ logik och bullshit. Bullshitaren struntar fullständigt i sanning, lögn, rationalitet, logik och bevis, så länge det gynnar rätt sida (företrädesvis en själv). Ungefär som att resonera med nazister. Frågan ”har det hänt eller inte” spelar ingen roll för dem. Om det inte har hänt hade det kunna hända, och det bevisar ju att … Eller så har det inte hänt fast inte på riktigt, därför att PK-media förnekar sanningen. Frågan är alltså inte ”sant eller falsk” utan ”pro-nazistisk eller anti-nazistisk”.
Sammanfattningsvis menar jag att vi inte bara bör analysera examinationernas fakta-innehåll, utan även förhållningssätt till vetenskaplighet och rationalitet. Inte bara räkna ihop alla positiva beståndsdelar, utan även räkna in de negativa. Och reagera hårt på bullshit.
——
Frankfurt, Harry G. (2005): On Bullshit. Princeton University Press

Enligt mig!

Nu har jag suttit och svettats över tentor, som bland annat skulle jämföra olika teorier om något. Jag har lärt mig att många studenter inte förstår vad en teori är. Jag har stött på flera teorier om teorier:

• teorier är tyckande. Alla tycker, alltså får jag också tycka
  • jag gillar inte teori x
  • teori x är gammaldags (det kommer ständigt nya teorier)
  • teori x är korkad, det fattar ju vem som helst
• teori är när en gubbe tycker något. Men verkligheten är ju helt annorlunda (och jag vet hur verkligheten är)
• teori x säger att man ska vara så här och fostra sina barn så här … (det tycker jag också/tycker jag inte)
• teori x är ganska otrevlig eftersom den ser ner på gruppen z.

Ett stort antal studenter uppfattar teorier som ett slags personliga ståndpunkter. De menar också att de vet hur det verkligen är, och är säkra på att den egna uppfattningen inte är ett perspektiv, en teori eller rentav en ideologi. De ser en motsättning mellan teori och sanningen, där sanning är det perspektiv de själva utgår från.
De uppfattar analys av teorier som uppmaning till emotionellt-värderande ställningstagande, baserat på eget tyckande. Det är inte dumhet, egoism eller liknande, utan troligen ett resultat av långvarig inskolning. Och vi har inte lyckats erbjuda andra analytiska instrument och andra sätt att förstå teorier.
De uppfattar också att de själva har en omedelbar, oförmedlad tillgång till verkligheten så som den verkligen är. Seriöst: många studenter förstår inte skillnaden mellan verklighet och avbildning. Och därmed är reflekterande, analyserande och jämförande samtal fullständigt omöjliga. Den övergripande studiefrågan blir därmed: ”håller jag med om det här?” Även här är min fråga: hur mycket träning har studenterna fått när det gäller att förstå, analysera och se utgångspunkter i andras uppfattningar? Hur många har genomgått övningar av typen 4-hörn: ta ställning, tyck till, argumentera för sin ståndpunkt? (Eller, med andra ord: praktisera confirmation bias, ad-hoc-argument och alla andra redskap för att försvara varför du ställde dig bredvid din kompis).
Kombinerar man ”jag vet hur det är” och ”alla tycker, alltså” med Dunning-Kruger-effekten (ju mindre kunskap, desto mer överskattar man den egna kompetensen) - då blir det tragiskt. Och det förekommer ständigt, som i ”jag har läst boken, men den känns inte rätt … och den var helt obegriplig”. Eller, den militanta varianten: ”boken är värdelös eftersom den är anti-[xxx].”

Min (retoriska) fråga är om vi borde agera, eller om vi skall avvakta tills studenterna ger upp?