De-solidarisering

Dan Arielys forskning tillåter några intressanta tankar:

Om man ber någon annan om en tjänst så utförs denna tjänst i regel väldigt väl. Johan Asplund talar om socialitet som människans grundläggande egenskap. Zygmunt Bauman menar att ömsesidiga förpliktelser och ansvaret för den andre är samhällets conditio sine qua non.

Om man ber någon annan att göra samma sak men mot betalning - då utförs tjänsten sämre. Speciellt om betalningen är för låg. Och när man väl har infört betalningen i en relation är det mycket svårt att gå tillbaka till socialisten.

Systemvärlden har tagit över, och allt som är fast (relationer, mänskliga band) har förflyktigats till tillfälliga ekonomiska relationer.

Hur fungerar ett samhälle som domineras av homo oeconomicus? I politiken tycks talet om ”dom” dominera. Dom i Grekland ska inte sko sig på vår bekostnad. Dom fattiga ska inte tro att de kan vara lata (därför förbjuder vi tiggeri, det kommer att lära dom en läxa). Dom sjuka ska lära sig att det kostar att missköta sin kropp eller att ligga sjukvårdssystemet till last. Dom är kostnadsfaktorer. Belastningar. Dom kostar oss. Dom är inte del av oss. Dom har bara en ekonomisk relation med oss, och vi med dom.

Rasismen växer. Dom är något vi hatar. Hatet mot dom konstruerar myten om ett Vi som faller samman som ett korthus när hatet mot dom inte längre håller ihop det.

Neoliberalism för en klass i medvind, neokonservatism för en klass som vill disciplinera ”dom andra”- visst.

Men de-solidarisering leder till att allt fler upptäcker att denna desolidarisering kan drabba dem också, vilken dag som helst.

Prekariatet växer.
Men protesterna mot desolidarisering och a-socialitet växer också.
Det ger hopp. Människan är trots allt en social varelse, och ekonomiska transaktioner kan inte hålla ihop en social struktur.

(inspiration från en artikel i TAZ idag: http://www.taz.de/Entsolidarisierung-wird-konsensfaehig/!125787/)

What if

Om Dan Pink (eller snarare Dan Ariely) har rätt … vad händer då?
<iframe src="http://embed.ted.com/talks/dan_pink_on_motivation.html" width="560" height="315" frameborder="0" scrolling="no" webkitAllowFullScreen mozallowfullscreen allowFullScreen></iframe>
Vad händer med betygen om de inte - som herr Björklund fastslår - är den nödvändiga förutsättningen för att få motspänstiga elever att jobba? Betygen är ju betalningen för elevers prestationer, menar Björklund.

Jag menar att det finns en uppenbar risk att betygs-betalningen får eleverna att lära sig mindre. Frågan ”kommer det på provet” indikerar alltid ”jag vill göra så lite som möjligt med det här eftersom det är tråkigt”.

Nu vet vi: det är tråkigt därför att betalningen förstör elevers intrinsiska motivation att lära sig, vara nyfikna, vilja förstå. Den instrumentella motivationen (att lära sig belöningens skull) leder till att man gör jobbet slarvigt, ytligt, snabbt så att man kan ägna sig åt de viktiga sakerna i livet igen.

Lärande för skolan är tråkig - inte trots betygen. Utan på grund av dem.

(Fast herr Björklund vet förstås att här gäller främst den lägre klassen. De övre stånden har andra motivationsmekanismer - jmfr. ”Skola - Fritid - Framtid”. Och dom där nere skall väl dresseras och disciplineras i alla fall …)