27 februari 2013

toleranspedagogik och värre

Mitt i en rapsodisk diskussion med en kollega kom vi in på toleranspedagogik - och nu måste jag samla mina tankar.

OK, jag förstår att lärare och andra Gutmenschen (do-gooder) gärna vill förmana sina elever att vara snälla mot homosexuella, invandrare, psykiskt sjuka, alkoholister och husdjur.

Jag förstår att ”de normala” vill vara goda och tala om för andra att de får vara med i gemenskapen.

Men vem ger De Normala rätt att släp[p]a in andra i gemenskapen? Vem ger dem rätt att utropa sig till domare över normalitet och avvikelse? Vem har gjort dem till normen?

Att säga ”du får vara med” betyder
  •         utan mig och mitt godkännande skulle du inte får vara med
  •         jag är del av gemenskapen
  •         jag tillåter att du är med - men du är inte del av gemenskapen    
Alltså: Jag är god. Jag är nämligen tolerant. Jag öppnar dörren för besökare, främlingar utifrån. De andra. De avvikande. Du är avvikare, beroende av min tolerans. Glöm aldrig det.

Toleranspedagogiken fastslår en väsensskillnad mellan vi och dom.

Men toleranspedagogik handlar också om att barn tvingas vara snälla mot ”dom”. Pojkar som drar bögskämt uppmanas att vara toleranta istället. Barn som vill veta varför någon är svart eller pratar konstigt eller klär sig annorlunda uppmanas att vara tysta och toleranta.

Ingen av dem får diskutera sina föreställningar, sina normer, sin osäkerhet. De uppmanas att vara snälla. Hänsynstagande. Men framför allt: tysta. Normen skall inte synliggöras. Den är underförstått, liksom det inbyggda hotet: sköt dig, annars kan du bli en av dom.

Men för en del slår det över. De accepterar skillnaden mellan ”vi här inne” och ”dom där ute”. De accepterar att vi är normen och dom är avvikelsen. Men för dem som inte heller är del av finrumsgemenskapen är det viktigt att slå sig in genom att slå ner på ”dom andra”. De är inte del av medelklassgemenskapen, och talar istället om en nationella, etniska eller rentav rasmässiga gemenskapen. De skapar sig ett eget "dom", så att de inte blir en del av loser-dom.

De vill inte vara snälla. De vill slå näven i bordet och fastslå att rätt är rätt och fel är fel. Vi är vi och vi har rätt. Dom är dom och dom är fel. På detta sätt hoppas de att vara del av gemenskapen. Men man kan inte slå sig in i salongerna, inte med aldrig så långa järnrör.

Här odlas istället toleranspedagogikens svarta tvilling: hatets pedagogik.

Normkritisk pedagogik kan undersöka vilka normer den vita snälla heterosexuella måttliga normala medelklassen predikar, och vilka den utgränsar och avvisar. Den kan undersöka de hot om exkludering medelklassen lever under och reproducerar. Och den kan öppna vägen för förändring.

Det är kanske därför toleranspedagogiken fortsätter att dominera. Den garanterar medelklassens ideologiska hegemoni, med exkludering genom tolerans.

Och dess svarta tvilling skapar den svenska rasens domians - med exkludering, men utan tolerans.

Lektionsplanering

Johan Falk är en realtivt nybliven gymnasielärare i matematik och fysik som saknade ett bra verktyg för att sköta kursplaneringar och en funktionell resursbank där man kunde ta del av andras planeringar. Därför bestämde han sig för att skapa en egen webbplats, tillgänglig under open source-avtal, där resurserna som laddas upp går under Creative Commons-licens.
Här finns beskrivningen: webbplats för kursplaneringar. Här finns själva webbplatsen: http://kursplanering.se

19 februari 2013

Tolkningsföreträde på klockan

Ibland måste man bara bli imponerad på lärares tankegångar, t ex när Fröken Hülya benar ut vad klockan ”egentligen” är.

18 februari 2013

Lura skolan

”Mamma sa att jag ska gå på toa, men jag lurade henne och kissade i byxorna i stället”.
Smart?
Å andra sidan:
”Ha ha, jag klarade kursen utan att öppna böckerna”.
Och senare:
”Ha ha, nu är jag lärare och har ingen aning vad jag ska undervisa om. Där fick ni!”
---
Men:
Om man inte kan sitt ämne kan man ju alltid förmedla information, ge hemläxor utifrån boken och kontrollera det hela genom läxförhör och prov. På det sättet märker ingen att man inte förstår några sammanhang eller har djupare kunskaper.
Tråkigt, i så fall … speciellt för eleverna.

10 februari 2013

4 februari 2013

ståndpunkter

Jag anser
Jag tycker
Enligt mig

Ibland säger studenter ”man får ju inte säga jag i texter”. Det är förvirrande, varje gång.

Hur uppfattar de situationen? Jo, någon har förbjudit användningen av j-ordet. Därmed står också ”jag tycker” och ”jag anser” på listan över fula ord.

Men varför - skulle jag vilja fråga mina kollegor - varför analyserar vi inte varför studenter tänker så? Varför analyserar vi inte att studenter har lärt sig att allting handlar om ståndpunkts- och åsiktsfilosofi?

Det är ju rimligt:
  • Det är det som belönas i (gymnasie-)skolan. Den rätta mitt-emellan-lagom-uppfattningen premieras (enligt mig) i uppsatser i svenska och diskussioner i samhällskunskap.
  • Det är det som står i styrdokument. Demokratiska uppfattningar, förmedling av normer, förmedling av värdegrund, bekämpa felaktigt genus- och etnicitetstänkande, bekämpa avvikelser från den rätta värdegrunden.
Visst är det förvirrande om vi plötsligen kräver att studenter undviker det fula ordet ”jag”. Självklart framstår det som en något löjlig akademisk ritual.

Enligt mig tycker jag att vi borde klargöra att det inte finns någon demokrati i sanningsfrågan: det finns bara goda och dåliga argument. Det är irrelevant och ointressant vilken ståndpunkt någon har i frågan om klass eller ras eller etnicitet: det är intressant vilken empiri någon kan visa upp, vilken analys, vilka argument.

Det är tragiskt när vi ställer frågan ”beskriv sambandet mellan klass och skolresultat” och studenter svarar ”man ska inte kategorisera elever”.
Det är tragiskt därför att en utbildningsinstitution inte klarar av att analysera varför studenter svarar så.
Det är tragiskt därför att utbildningen låter studenter gå vilse, istället för att undersöka vilken karta de följer, och visa dem en bättre karta.