metoden - varför

Om det nu är så att studenterna uppfattar metoder som yrkets givna verktyg - varför? Förmodligen har någon gett dem en professionell identitet, en yrkesidentitet, och förklarat att den består i just att kunna använda metoder.

1:1 - ett problem, en metod. För att starta en lektion: gör så här.

En del har lärt sig att använda metoder för att använda metoder, som avbrott, omväxling, byte. När det blir tråkigt med matte - lägg in en rolig övning.

Tyvärr blir studenterna inte uppfinnare av metoder: de blir hantverkare.

En metoduppfinnare måste förstås ha sett metoder i aktion, men hon/han förstår principen bakom, utvärderar, analyserar, generaliserar. Är skeptisk. Är det som jag tror, eller ...

En metod-uppfinnare tänker kritiskt:

• Hur vet jag vad som egentligen händer?
• Vilka roller lär sig eleverna?
• Vilken uppfattning om verkligheten lär de sig?
• Vad lär de sig om lärandet?
• Vad lär de sig om vem de är?
• Varför är det rätt att ha rätt/fel-frågor i matte, men inte i samhällskunskap?

En metod-hantverkare är säker: jag gör rätt, därför att jag använder rätt metod. Det är så, det har varit så, det kommer alltid att vara så.

utvärdera metoden

Jag försöker lära mig hur lärarutbildningen fungerar, genom att lära mig hur mina studenter resonerar. Studentenas resonemang tycks spegla vad lärarutbildningen står för, eller vad den passivt accepterar.


Uppgiften var: att hitta på en metod (för att undervisa om en speciell aspekt) och att utvärdera hur den fungerar.

De vanligaste svaren var

• jag använder metoden därför att Lpo säger att jag skall arbeta för ...
• fyra-hörn-metoden är bra därför att den utvecklar barns individualitet
• x-metoden är rolig att använda, barn tycker om den...
• det är roligt med olika metoder, barn gillar omväxling.

Studenterna förutsätter - och någon har alltså godkänt och uppmuntrat detta - ett slags enkelriktning i metoden och i lärandet. Metod leder till mål.

De har lärt sig att avsikt och resultat sammanfaller: metoden utvecklar barns individualitet därför att - tja, därför att den är bra för barns individualitet.

De har lärt sig att metoden har en dimension: som att lära barnen läsa och skriva, men glömma bort att de skriver ”ut med svartskallarna”. Eller att ha prov med flervalsfrågor på temat ”att tänka kritiskt”.

Eller att lära sig att ta ställning. Visst - barnen lär sig att de har en åsikt.

Men studenten ser inte att eleverna lär sig

• att ta ”rätt” ställning, genom att undvika att stå ensamma i ett hörn, att snegla på bästisen osv.
• att åsikter är arbiträra - jag bara tycker det. Min fasta åsikt, och om du inte gillar den ... har jag andra, som Groucho Marx sa.
• att åsikter är individuella, utan förutsättningar, sammanhang och konsekvenser: jag tycker det här. De lär sig att åsikter inte kan diskuteras, inte sättas in i sammanhang.
• att tänka voluntaristiskt: just pick one, välj en åsikt.
• att tänka i dikotomier, motsättningar: det finns ingen möjlighet att stå mellan hörnen, att förkasta alternativen, att avvisa tanken (även de som står i ”övrigt”-hörnen har ju valt utifrån förutsättningarna).

Studenter har lärt sig att metoden är bra. Att metoden har ett mål.

De har inte lärt sig att varje metod har många effekter. De har inte lärt sig att skilja mellan mål och funktion/effekt.

Någon har lärt dem att en lärare har en metod. En god lärare har flera metoder.

Och hur ville nu studenterna utvärdera metoden?

Det vanligaste svaret var: jag ser att ...

Det näst vanligaste svaret: jag frågar eleverna om de har ändrat uppfattning om xxxx.

att ändra barn

Ett populärt mönster: Jag vill att barnen inser att ... (och ändrar sig).

Alltså:

• Kalle super. Vi berättar för Kalle att han förstör sin hälsa. Kalle får en Aha-upplevelse och slutar supa.
• Johanna mobbar Petra. Vi berättar för Johanna att Petra blir ledsen. Johanna inser att det är sant, och slutar mobba. Johanna och Petra blir lyckliga i alla sina dagar.
• Mahmud bor i en ”invandrartät” stadsdel. Vi berättar för honom att han segregeras där. Aha, säger Mahmud, tack, redan i morgon skall jag integrera mig. Och sedan tar han jobb på migrationsverket och köper en villa på Lidingö.

Lite elakt: Prussiluskan berättar för dom som sover med fötterna på huvudkudden att det är fel att göra så. Det visste inte att det är fel. Men nu vet de, och nu sover de gott, med huvudet på huvudkudden.

• Men om nu Johanna redan vet att Petra blir ledsen, om hon kanske får en kick av att Petra blir ledsen? Känner sig tuff, en i gänget?
• Eller om Kalle super därför att han är beroende?
• Eller om Mahmud gillar att umgås med folk som förstår honom? Om han reder sig hyfsat trots att han tittar på Al Jazeera på Canal Digital?

Informationsbrist botas med information, men otrygghet, osäkra identiteter och beroende botas knappas med ”visste du att du gör fel?” Än mindre kan man bota människor som fattar beslut på sina egna premisser genom att tala om för dem hur de har det.

Varför väljer studenter (och inte bara studenter) detta mönster ändå? Jag har ingen aning, men jag gissar att det är en form av pedagogik som gör manipulationen osynlig. Kalle och Johanna skall förmås att manipulera sig själva - de skall manipuleras inifrån. De skall inse att läraren har rätt, utan att läraren egentligen har uttalat sina värderingar.

Vi tvingar ingen, vi hjälper dem bara att inse sitt eget bästa.

Metoden (sing.)

Många studenters undervisningsplanering:

1) Läroplanen säger ...
2) Jag använder metoden xxx, därför att den är bra
3) Punkt.

Tänk om man kunde ställa spännande frågor, som t ex

vilket utgångsläge har jag?
vilket mål har jag?
vilka delmål har jag - och hur ser jag att eleverna når dem?
vilken metod är det bästa sättet att komma från utgångsläget till målet?
hur tar jag reda på om eleverna har kommit närmare målet, dvs. om metoden har fungerat? Vad gör min metod egentligen? Vilka utgränsas, vilka uppmuntras, vilka avskräcks?

Istället reproducerar vi den klassiska uppdelningen:
Lärarutbildningen pratar om mål, tankar och idéer. Teorier. Läroplaner.
Skolverkligheten säger ”gör så här”, ”det här sättet fungerar”. Metoden bestämmer vad som händer i klassrummet.

Det blir som det blir, eftersom det är som det är. Och vi gör som vi gör.

inte gration

En student skriver om ”integrerade invandrare”.

Integrerade Ali är som vi. Men ändå så annorlunda att man måste påpeka att han inte är annorlunda.

Titta på sjuksköterskan, så integrerad hon är i sitt yrke.
Titta på grannen, han är såååå integrerat i villakvarteret!
Titta på den där droppen i Kattegatt! Den är helt integrerat i havet ...

Integration - begreppet som exkluderar genom att markera att man är integrerad.

anpassning eller segregation

Anpassning är ett populärt ämne. Invandrare måste anpassa sig, annars blir de segregerade. De skall inte spela fotboll i invandrarlag - det är segregation. De borde umgås med svenskar, lära sig vårt sätt, ja, anpassa sig helt enkelt.

Assimilering - att uppgå i majoritetskulturen, utan rest, utan att störa, utan att märkas - verkar ha döpts om till anpassning. Vi tvingar dem inte att bli som vi - vi vill bara inte att de segregeras. Är annorlunda. Har en kultur för sig själva, sätt att umgås, tala, tänka, be och äta.

Tanken är logisk - om man ser det som en dikotomisk fråga: antingen-eller. Antingen anpassad eller segregerad. Antingen svensk eller invandrare. Vi eller dom. Eller, för att citera en student: är du svensk eller muslim?

Det finns inget däremellan, ingen sverige-iranier, ingen svensk-muslim, ingen 25procentigt-anpassad invandrare. I Sverige finns inga afro-amerikanare eller italo-amerikanare. Det finns inget Little Italy eller Chinatown i Stockholm. Här finns anpassade och segregerade människor.


Och: Det finns ingen pragmatisk anpassning - det finns bara anpassning eller segregation. Det räcker inte att umgås med svenskar på svenskarnas vis, att kunna reglerna och att följa dem. Man skall anpassa sig. Bli rätt. Känna rätt. Vara rätt.


Och: Vi kan tydligen inte förhålla oss till grupper av människor - bara till individer. Bildar de grupper är de segregerade. Och hotfulla. Men som individer kan de anpassa sig till oss.


Märkligt att vi inte ser frikyrkor eller överklass-förorter som segregerade. Varken kön, ålder, klass, eller tro är segregerande. Bara etnicitet, intill tredje och fjärde led.


Märkligt att vi - när det gäller invandrare - är mycket angelägna om barnens rätt att välja framtid och livsstil, oberoende av föräldrarna. Och samtidigt inför vi ett skolsystem som knäsätter principen om utbildning som ”private good” - föräldrarna kan välja att deras barn umgås med likar. Segregation? Nej. Segregation är när invandrarföräldrar ser till att barnen umgås med andra invandrarbarn. Inte när antroposofer väljer att deras barn skall leva i Waldorf-sfären.


Märkligt: riksväven, väven ”Minnet av ett landskap” av Elisabet Hasselberg Olsson som pryder riksdagens plenisal, består av 200 olika nyanser av grått.  Men tankarna - även i denna riksdag - handlar mest om svart eller vitt.

brott och kultur

”Vissa kulturer uppmuntrar till brott”.

På ytan ett besynnerligt uttalande: med brott menas i regel något som en kultur fördömer eller förbjuder. En handling kan nog inte samtidigt förbjudas och rekommenderas.

Men under ytan kan man förstå uttalandet: OM man föreställer att det bara finns en enda syn på brott - vår egen, förstås - då kan man upptäcka att andra kulturer kanske tillåter sånt som hos oss räknas som brott.

Ett exempel: det är förbjudet att döda. Det borde vara en allmän lag. Ändå finns politiker och andra höjdare som uppmuntrar människor att döda, ja, de rentav utbildar dem och köper vapen åt dem. Dessa personer tillhör alltså en kultur som uppmuntrar till brott. De kallas - i detta fall - för militärer.

erfarenheter

Får vi skriva om våra erfarenheter?

- Ja, visst.

”Forskaren hävdar att xxx, men det tycker inte jag. Det är inte så på min skola”

Jag skulle nog hävda att erfarenhet och intryck inte är samma sak. Vi får miljoner intryck varje dag, men hur vi gallrar, tolkar och värderar dem är inte lätt att veta. Människor är inga seismografer.

Men framför allt är det en epistemologisk fråga. Om jag hävdar att alla svanar är vita behövs bara en enda svart svan för att göra påståendet ogiltigt.

Men om jag hävdar att flickor i regel får bättre betyg än pojkar behövs mer än ”det är inte så på min skola”.