Jan Thavenius skriver på Skola och Samhälle om det s.k.fria skolvalet. Jag har länge misstänkt att nationalekonomi är snarare ett slags religion än ett vetenskapligt ämne. När nu Thavenius refererar rapporten ”Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd” från SNS bekräftas mitt antagande.
Varje ekonom som resonerar om marknaden och dess funktionssätt antar först och främst att alla aktörer har fullständig information, och att de därmed kan fatta de beslut som gynnar dem bäst. Och på vilka grunder kan en potentiell utbildningskonsument (förr i tiden kallade man dem ”föräldrar” eller ”elever”) bilda sig en uppfattning om varans (förr kallat ”utbildning” eller ”undervisning”) pris och kvalitet? Björklund har hotat (eller lovat, beror på hur man ser det) att införa nationell rankning av skolor, och en del tidningar har börjat arbeta på sådana. De skall guida konsumenterna i val av sina inköp.
Men de löser inte problemet: vilka variabler skall man mäta eller ranka? Elevers livsinkomst efter utbildningen, kanske? Det är ungefär att köpa dagens Volvo med argumentet att PV 444 var en utmärkt bil. Elevers bildning och mognad? Det vore kul att se hur någon mäter det...
Varje tänkbart mått, säger Jonas Vlachos i nämnda SNS-rapport, innebär en hel del problem. Utbildning är alltså är en vara som inte fungerar på en marknad, och därför fattar föräldrar och elever sina beslut så gott de kan, t ex efter ”lika barn leker bäst”-principen, eller ”det gick bra för Anderssons tjej för två år sedan”, eller ”broschyrerna ser ju seriösa ut”. Större delen av informationen är i händerna på utbildningsproducenten, förr kallat för ”skola”, och kan därför manipuleras till skolans bästa. Påpekanden från skolinspektionen, liksom ägarnas vinsttransfereringar till Jersey tonas ner, och antalet datorer bland elever lyfts fram. Informationen manipuleras för att maximera vinsterna, och det är i regel konsumenten som betalar dessa. Så som marknaden ser ut är det fullt naturligt.
Och när det blir en liten rapport som visar att privatisering inte är ekonomiskt hållbar blir det rabalder som leder till att forskningschefer sparkas. Det är så en religion fungerar: om någon ser verkligheten på fel sätt drabbas man av översteprästernas vrede.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar