Det är kanske nåt etniskt, men jag upplever vissa kommunikationsmönster som exotiska.
En student menar att jag kritiserar hennes uppsatsutkast. Hon berättar det inte för mig - hon går till någon annan lärare och berättar det. I valet mellan att kräva en ändring eller att få moraliskt stöd valde hon det moraliska stödet.
Några kursdeltagare har synpunkter på litteratur, examinationsuppgiften, en kollegas undervisning. De berättar det inte för den som är ansvarig för kursen: de går till någon annan person. Där berättar de att de har klagat och blivit avvisade. Där berättar de hur omöjlig uppgiften är. Där gräver de också fram saker som är faktiskt har rättats till.
Vad är målet?
“Tycker du inte också att han är omöjlig?”
“Håller du med mig?”
Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar