Mer om studenten som sökte moraliskt stöd. Hon fick inte det stöd hon hade hoppats på, utan en uppmaning att ta itu med saken.
Det kommer ett mail:
Jag ser att du kritiserar mitt arbete. Jag tror du har missförstått mig. Jag vill prata med dig och förklara.
Intressant.
Visst, det är möjligt att jag har missförstått. Sånt händer.
Men, som studenten redan berättade för sin “stödperson” - det är kritiken det är fel på: “... och han kritiserar mitt arbete hela tiden!”.
Och hon vill inte prata med mig för att förstå min kritik: hon vill prata med mig så att hon kan eliminera mina missförstånd.
Det är 2 aspekter som fascinerar:
- kritik uppfattas tydligen inte som förändringsuppdrag: kritik ses uppenbarligen som personlig. Kanske jag skall övergå till “snäll-kritik”, typ “din uppsats är underbar. Bäst. Du är bäst. Din uppsats är bästast. Men så kunde du kanske ändra lite på det där ...”
- och: om vi pratar tillräckligt länge blir vi sams, dvs. jag ser arbetet ur studentens perspektiv. Den diskursanalytiska ansatsen bakom det här tilltalar mig: verkligheten konstrueras genom ord. Problemet är bara att jag inte vill ha min verklighetsuppfattning utbytt mot någon annans. Tänk om jag inte vill bepratas tills jag inser att min kritik var fel?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar