Argument som din känsla bevisar inget eller din övertygelse behöver inte övertyga någon annan - de fungerar inte: såna som inte vill fatta behöver man ju inte prata med, sa en student.
Ingemar Stenmark: "Hä löns int' förklar' för den som int' begrip."
Åsiktssegregation, alltså. Vi pratar med de våra och vi förstår varandra. Vi tycker lika.
Då behöver man inte heller någon jäkla pedagogik, som någon student sa:
Jag vet hur man gör med barn.
Jag är en bra pedagog.
Jag behöver inte snacka med akademiska argument.
Jag vet vad jag tycker.
OK, Riksöverpedagog Björklund struntar också högaktningsfullt i fakta, forskning, siffror och logik.
- Han vet hur det är i skolan - han har varit elev.
- Han vet hur man får folk att sköta sig - han har varit major.
- Han behöver inte lyssna på några jäkla akademiker.
- Om de mopsar sig drar man in deras utbildningstillstånd.
- Han vet att dom är flummare, som snackar om siffror och konstiga franska filosofer.
Jag misstänker starkt att lärarutbildningen bidrar till studenternas tänkande.
Många studenter säger att det alltid har varit ok att reflektera över växthuseffekten utifrån frågor som "vad tycker du att man ska göra?" De säger att det har varit ok att säga att exkludering inte är bra för barnen, och att det inte är rättvist att diskriminera. Många studenter föreslår som åtgärd att man skall se barn som de är och man ska se individen. De säger att det alltid har varit ok att säga så. Det har alltid fått tycka, bara de tyckte rätt.
Det händer så ofta att jag måste tro studenterna.
Jag försöker förstå hur det kan bli så. Min gissning är att vi hör och ser studenternas tankar, men inte ställer frågan "hur måste man ha tänkt för att kunna säga så?" (James Gee)
Vi frågar kanske inte hur studenter tänker när de säger "jamen jag känner att ungarna är bortskämda nuförtiden".
Vi frågar kanske inte vad studenter tänker när vi säger "reflektera/diskutera".
Vi frågar kanske inte vad studenter tänker när en föreläsare säger "jag tycker". Föreläsaren menar kanske "20 års forskning ligger bakom min enkla sammanfattning", men studenter hör "hon tycker, alltså får jag också tycka".
Vi borde analysera mera: hur tänker studenterna egentligen? Hur tänker exempelvis en student som säger "survival of the fittest" i en diskussion om andra studenters handikapp?
Vi borde prata klarspråk och kalla en spade för spade. Det är är kanske inte snällt att säga att vägen till Auschwitz började med frågan om alla har samma rätt att leva. Det är möjligt att studenten blir upprörd och arg och kanske ledsen.
Men det ändrar inget i sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar