Pedagogisk filosofi

Jag har precis läst ett antal arbeten om pedagogisk filosofi.
Det fanns två uppgifter:

1. att beskriva en pedagogisk filosofi, och
2. att förklara hur man skulle undervisa utifrån denna filosofi.

1. Den första delen fungerade sådär. Man kan se två grupper:

• holistiska beskrivningar utifrån principer som kunskapssyn, ontologi, premisser, antaganden, ideologi, utopi
• atomistiska beskrivningar som räknar upp detaljer utan inbördes sammanhang eller rangordning

[Jag är ganska säker på att atomisterna kommer att glömma några av sina orelaterade detaljer inom kort, det tyder i alla fall ”Inlärning och omvärldsuppfattning” (1977, 1999) på]

2. I den andra delen kan man se samma mönster om och om igen: Läraren har kunskap, elever har ingen kunskap. Läraren förklarar hur det är, och sen får studenterna diskutera det och tillämpa det på olika exempel.

Beroende på den filosofiska pedagogik som hade valts i den första delen beskrevs detta som ”Learning by doing” (att öva in given kunskap förankrades därmed hos Dewey), eller som ”scaffolding” och ”den proximala zonen” (lärarens förmedling av den sanna, korrekta och objektiva bilden av verkligheten förankrades därmed hos Vygotskij.

En text lyckades till och med att kombinera ”fokus på det lärande subjektet och dess verklighet” med förmedlingspedagogik (genom ”jag skall berätta för dem att de skall bli fria och kritiskt tänkande människor”).

Den egna erfarenheten av förmedlingspedagogik och essentialistisk kunskapssyn har alltså lett till en total hegemoni för essentialismen - till och med när man uttryckligen säger sig konstruera en icke-essentialistisk undervisning.