Biesta: Bortom lärandet

Några lösa tankar om Gert Biestas ”Bortom lärandet”.
Här finns en recension av Jonas Aspelin.
Här finns hans hemsida.
[En annan bok som kan rekommenderas är Biesta, Gert J J (2010), Good Education in an Age of Measurement: Ethics, Politics, Democracy. Boulder: Paradigm Pub]


Biesta ifrågasätter föreställningen att man - i demokratins namn - skall forma människor efter en i förväg given mall, så att de sedan reproducerar de samhällsstrukturer som har format dem. Hela föreställningen att man skall forma människor till demokrater vilar på tanken att de inte skulle bli demokrater om man inte tvingade, formade eller utbildade dem till demokrater.

Ett problem i sammanhanget är att alla uttalanden om demokrati är del av en debatt om frågan vilken demokrati som är den rätta. Det går inte att säga något om demokrati utan att delta i denna debatt. ”Demokrati” är alltså ett ”essentially contested concept”, dvs. det kan inte finnas någon objektiv definition av själva begreppet.

Om alltså någon säger att vi skall utbilda för demokrati är frågan för vilken demokrati? En deltagardemokrati kräver kanske andra deltagare än en elitdemokrati, eller en formell demokrati där medborgare skall rösta fram de föreslagna politikerna och sen sitta stilla i båten i 4 år. Olika demokratiteorier har olika syn på människor, på samhället, på framtiden osv.

Gert Biesta menar sedan - starkt förenklat - att människor inte blir människor genom att formas på ett visst sätt, utan därför att de möter andra människor och erkänner varandras olikhet.

Att tvinga in människor i en gemenskap och sedan erbjuda dem att ”vara demokrater” betyder att gemenskapen kommer före demokratin.

Biesta synliggör läroböckernas och styrdokumentens berättelser, som

• alltid pratar om demokrati i singularis
• alltid skall forma eleverna till demokratiska människor
• alltid råkar forma eleverna så att de passar ihop med demokratiföreställningen
• inte ha några som helst problem med att påtvinga människor en viss uppfattning (kallat ”kunskap”) i demokratins namn

Jag har alltid ogillat tanken att en stat kan tvinga människor in i ett ideologiskt system, samtidigt som man talar om demokrati, frihet, tolerans, mångfald, pluralism etc. Man menar helt enkelt ”först ska vi se till att du är/tänker rätt, sen får du tycka & tänka & göra vad du vill (eftersom vi har först sett till att du vill det rätta).”

Ett viktigt led i detta är att kalla den förhärskande demokratisynen för ”kunskap” (dvs. sann, äkta, självklar) och tvinga eleverna med förmedling, argument och betyg att anamma den.

Biesta visar ett alternativ till denna hjärntvätt i ”demokratins” (≈ status quos) namn: möten mellan människor som leder till att dessa definierar sig själva/varandra i politiska handlingar, och formar de strukturer inom vilka de lever. En ”open end”-demokrati.

Alltså inte staten som väljer sig ett nytt folk (analogt till Bert Brechts dikt om regeringen som är missnöjd med folket och därför väljer sig et nytt), utan folket som bestämmer vilken stat de vill ha.

Tänk om människor läser denna bok och tar den på allvar. Tank om människor inte längre tror på TINA (There Is No Alternative)

Bäva månde regeringar, stater och eliter …