Mer om analyser

Eftersom frågan kom upp: det är mest frågan om lärarstudenter mot slutet av sin utbildning. Det gör saken förstås bekymmersam: snart skall de hjälpa elever att komma underfund med vad politiker säger. Om SD säger att de ska få bort de andra partierna och ”ta hand om medier” för att dom ”splittrar folket” - hur ska man lära elever att analysera sånt om man inte kan analysera själv?

Litet sidospår: är det kanske oförmågan att analyser som ligger bakom den besynnerliga skol-teorin att partiers politiska ideologier är summan av alla utspel? Det är ju också en face-value-teori, det sagda är det menade, helt utan betydelse, ideologi, värdering eller teori i bakgrunden. Och det är dessutom en additiv teori: det finns ingen bild, det finns bara pixlar. Jag ser framför mig någon som försöker förstå en impressionistisk bild genom att räkna upp bildpunkter: grön, grön, blå, grön …

 

 

I detta sammanhang kan man också nämna ett slags cirkelresonemang som jag har stött på: SD vill kasta ut invandrare för att dom inte tycker om invandrare. Och varför tycker dom inte om invandrare? Tja, säg det. Dom tycker väl att invandrare är dåliga på något sätt. Alltså: personliga, individuella preferenser antas ligga bakom ett politiskt program. En garanterat icke-ideologisk förklaring, som egentligen inte förklarar något.

(Ja, det är samma typ av förklaring som "Putin vill ha Ukraina" och "Trump är galen"). 

Och den deklarativa teorin: Liberalerna är förstås för frihet - det säger dom ju själva, då måste det ju vara sant. (Och frihet är förstås frihet, det vet ju alla vad det är …)  Här finns problemet att studenter inte kan skilja mellan vad de tar som "ords egentliga betydelse" och den sociala konstruktionen av ords betydelse. Det gör det i princip obegripligt att nazister ger begrepp som demokrati, svenskhet, frihet, folket helt nya betydelser. 

Som sagt, jag ser oförmågan att analysera som en del av en gemensam bakgrund för dessa fenomen.

För att förtydliga ett annat problem med analyserna: i en av de tidiga kurser har jag varit med om att introducera pedagogiska filosofier. Av någon märklig - och lite vilseledande - anledning kallas de för lärteorier. Där har jag observerat att studenterna lär sig några av filosofiernas speciella drag: vad de vill, vad de menar, och vad boken tycker om dem. (Och boken tycker med en manisk besatthet illa om behaviorism - något som ingen student har missat).

Uppemot hälften av studenterna kan återge några aspekter av teorierna (och den värderande bedömningen), men förstår inte hur dessa hänger ihop, vilka antaganden de bygger på (t ex hur de definierar kunskap, hur de definierar lärande, vad de ser som utbildningens uppgift, hur de ser på demokrati och medborgarskap). Teori-impressionism, med andra ord. Urvalet av aspekter som läggs på minnet beror - såvitt jag kan se - vad läraren tar upp i undervisningen.

Men samtidigt kan dessa studenter inte se hur t ex pragmatismens skola skulle se ut. Det finns alltså ingen koppling mellan teoriernas ”enskilda punkter” och teoriernas djupstruktur. Och ingen koppling mellan teorierna och den konkreta, sociala verkligheten. Jag tror att det också är frågan om analytisk kompetens.