Ganska nyligen gjorde jag ett experiment i en kurs (må mina studenter förlåta mig).
Två kursmoment handlade om (och förutsatte) förmågan att bedöma sin egen kunskap. En uppgift handlade om att skriva en kursdagbok (vilket några faktiskt gjorde). Jag uppmanade dem att skriva fortlöpande, men inte att dela med sig av texten. Om jag kunde upprepa det skulle jag nog ge dem en känsla att ”någon tittar över axeln” i alla fall, eftersom just de mest behövande valde att skriva ihop några rader i slutet av kursen.
I dagboken skulle de bland annat anteckna vad de förstår och inte förstår. Tanken var att de genom läsning av texter upptäcker att de saknar bakgrund, teorier, begrepp, sammanhang. Det blev övervägande inte så: de flesta noteringar handlar om att texter är svåra, att de läser engelska texter med hjälp av google translate, och att förståelsen för många höll sig nära textens yta.
En annan uppgift var att bestämma vad min föreläsningar skulle handla om. Det var helt klart ovant. En del trodde att det blir någon föreläsning även om de inte bestämmer något innehåll. En del hakade på när någon annan bad om ett speciellt innehåll. De flesta antecknade dock att några saker föll på plats genom/efter föreläsningarna.
Vad lärde jag mig av det?
- normal-undervisningen fungerar som en skolmatsal: idag serveras demokratiteorier, eftersom vi anser att ni behöver det. Studenter är vana vid det. Det är högskolans pedagogiska modell.
- frågan ”vad behöver jag egentligen veta?” ställs inte. Det är ganska logiskt: frågan förutsätter ett för att, exempelvis för att kunna undervisa eller för att kunna förstå hur elever tänker.
- Dunning-Krüger har en poäng - studenter med goda kunskaper har en annan förståelsehorisont (Gadamer) än studenter med ytliga och begränsade kunskaper.
- spännande insikt: studenter med begränsade kunskaper är mer benägna att använda förmedlingspedagogik (1) än studenter med komplexa kunskaper. Också ganska logiskt: om man tror att det bara finns ett enda sätt att avbilda verkligheten måste man ju förmedla den. Om man inser att det finns flera konkurrerande sätt behöver man fundera hur man manövrerar mellan dem.
- bedömningen av den egna kunskapsnivån verkar bygga på erfarenhet: det har gått bra hittills, alltså räcker mina kunskaper till. Också ganska logiskt.
Man kan alltså inte bara ”fundera vad du egentligen vet”. Det krävs ett för att. En utmaning. Kunskapens gränser blir bara tydliga när man - lätt smärtsamt - krockar med dem. Med andra ord: reflektion över egna kunskaper förutsätter disruptiv undervisning: känslan att den egna kunskaper inte räcker till för att förklara situationen/uppgiften man möter.
I kursen skulle det åstadkommas genom learning by teaching (2, 3, 4). Det fungerade inte - studenterna valde att diskutera texter med varandra istället.
Den viktigaste insikten: det är otroligt krävande att förstå vad studenter (inte) förstår. Det är inte lätt för studenters tankar när de i en övningsundervisning undervisar om liberalism och socialism, därför att liberalism handlar om frihet och socialism om raka motsatsen, att staten bestämmer. (Försök själv - hur tänker de, och vad ska du göra åt det?)
Och: om mina studenter skall lära sig något måste jag förstå hur de tänker, måste kunna synliggöra det för dem, och måste vara lagom disruptiv. Inte så att de ger upp, men inte heller så att de bekvämt lutar sig tillbaka. Men framför allt är studenters lärande min uppgift. Inte genom att ”ge kunskap” - det är för amatörer. Utan genom att provocera till utveckling. Läraren som sandkornet i musslan, eller som royal pain in the backside …
(1) Förmedlingspedagogik bygger på en essentialistisk utbildningsfilosofi som - förenklat - antar att kunskap är en rak och odiskutabel avbildning av verkligheten, som läraren skall överföra till elever och kontrollerar om elever har övertagit denna avbildning.
(2) https://www.diygenius.com/learning-by-teaching/
(4) https://files.eric.ed.gov/fulltext/ED566918.pdf
1 kommentar:
En "lagom" disruptiv metod kanske kan vara att mer eller mindre tvinga dem att komma överens om vad föreläsningarna ska handla om. Det har varit framgångsrikt i min undervisning. Det är dock skillnad på våra elever/studenter. Sen är det problematiskt i ett makt-perspektiv också. Jag kommer aldrig komma ifrån min formella makt, risken finns hela tiden för eleverna att jag tar tillbaka makten. Hur kan vi göra med det problemet? Jag funderar i alla fall i de banorna, att elever som har makt, på riktigt, över undervisningen ofta tar de möjligheterna som då finns. Men det kan vara en chock-artad upplevelse när eleverna inte varit med om det tidigare, det krävs övning.
Skicka en kommentar