anpassning eller segregation

Anpassning är ett populärt ämne. Invandrare måste anpassa sig, annars blir de segregerade. De skall inte spela fotboll i invandrarlag - det är segregation. De borde umgås med svenskar, lära sig vårt sätt, ja, anpassa sig helt enkelt.

Assimilering - att uppgå i majoritetskulturen, utan rest, utan att störa, utan att märkas - verkar ha döpts om till anpassning. Vi tvingar dem inte att bli som vi - vi vill bara inte att de segregeras. Är annorlunda. Har en kultur för sig själva, sätt att umgås, tala, tänka, be och äta.

Tanken är logisk - om man ser det som en dikotomisk fråga: antingen-eller. Antingen anpassad eller segregerad. Antingen svensk eller invandrare. Vi eller dom. Eller, för att citera en student: är du svensk eller muslim?

Det finns inget däremellan, ingen sverige-iranier, ingen svensk-muslim, ingen 25procentigt-anpassad invandrare. I Sverige finns inga afro-amerikanare eller italo-amerikanare. Det finns inget Little Italy eller Chinatown i Stockholm. Här finns anpassade och segregerade människor.


Och: Det finns ingen pragmatisk anpassning - det finns bara anpassning eller segregation. Det räcker inte att umgås med svenskar på svenskarnas vis, att kunna reglerna och att följa dem. Man skall anpassa sig. Bli rätt. Känna rätt. Vara rätt.


Och: Vi kan tydligen inte förhålla oss till grupper av människor - bara till individer. Bildar de grupper är de segregerade. Och hotfulla. Men som individer kan de anpassa sig till oss.


Märkligt att vi inte ser frikyrkor eller överklass-förorter som segregerade. Varken kön, ålder, klass, eller tro är segregerande. Bara etnicitet, intill tredje och fjärde led.


Märkligt att vi - när det gäller invandrare - är mycket angelägna om barnens rätt att välja framtid och livsstil, oberoende av föräldrarna. Och samtidigt inför vi ett skolsystem som knäsätter principen om utbildning som ”private good” - föräldrarna kan välja att deras barn umgås med likar. Segregation? Nej. Segregation är när invandrarföräldrar ser till att barnen umgås med andra invandrarbarn. Inte när antroposofer väljer att deras barn skall leva i Waldorf-sfären.


Märkligt: riksväven, väven ”Minnet av ett landskap” av Elisabet Hasselberg Olsson som pryder riksdagens plenisal, består av 200 olika nyanser av grått.  Men tankarna - även i denna riksdag - handlar mest om svart eller vitt.