Alltså:
- Kalle super. Vi berättar för Kalle att han förstör sin hälsa. Kalle får en Aha-upplevelse och slutar supa.
- Johanna mobbar Petra. Vi berättar för Johanna att Petra blir ledsen. Johanna inser att det är sant, och slutar mobba. Johanna och Petra blir lyckliga i alla sina dagar.
- Mahmud bor i en ”invandrartät” stadsdel. Vi berättar för honom att han segregeras där. Aha, säger Mahmud, tack, redan i morgon skall jag integrera mig. Och sedan tar han jobb på migrationsverket och köper en villa på Lidingö.
Lite elakt: Prussiluskan berättar för dom som sover med fötterna på huvudkudden att det är fel att göra så. Det visste inte att det är fel. Men nu vet de, och nu sover de gott, med huvudet på huvudkudden.
- Men om nu Johanna redan vet att Petra blir ledsen, om hon kanske får en kick av att Petra blir ledsen? Känner sig tuff, en i gänget?
- Eller om Kalle super därför att han är beroende?
- Eller om Mahmud gillar att umgås med folk som förstår honom? Om han reder sig hyfsat trots att han tittar på Al Jazeera på Canal Digital?
Informationsbrist botas med information, men otrygghet, osäkra identiteter och beroende botas knappas med ”visste du att du gör fel?” Än mindre kan man bota människor som fattar beslut på sina egna premisser genom att tala om för dem hur de har det.
Varför väljer studenter (och inte bara studenter) detta mönster ändå? Jag har ingen aning, men jag gissar att det är en form av pedagogik som gör manipulationen osynlig. Kalle och Johanna skall förmås att manipulera sig själva - de skall manipuleras inifrån. De skall inse att läraren har rätt, utan att läraren egentligen har uttalat sina värderingar.
Vi tvingar ingen, vi hjälper dem bara att inse sitt eget bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar