Frykman, J. (1998) Ljusnande Framtid! Skola, social mobilitet och kulturell identitet Lund: Historiska media
Idag fortsätter allt färre ungdomar från arbetarklass till högre studier. Däremot går de flesta akademikerbarn i föräldrarnas fotspår. Har skolan upphört at fungera som språngbräda för social rörlighet. Var den nyskapande pedagogiken med individen i centrum misslyckad?
Ja, det anser etnologen Jonas Frykman ... Skolans tidigare strävan att forma eleverna till Något har bytts mot 90talets ambitioner att lära dem att bli Någon - ett förödande mål för elever som kommer från hem utan studievana. (från baksidestexten).
7 december 2009
4 december 2009
förmedlingspedagogik
Förmedlingspedagogiken - överföring av små färdiga kunskapspaket till elevernas huvuden - är ingalunda bara en rest från en konservativ värld som skulle bevaras till varje pris, genom att kunskapen om denna värld bevaras och förmedlas.
Det är ett mycket modernt projekt.
Mathilda Wiklund har undersökt hur DNs ledar- och debattsidor konstruerar “den goda läraren”. Där beskrives skolan som ett socialdemokratiskt rivningsprojekt, allt pedagogiskt som flum och ideologi. Där utmålas Jan “Messias” Björklund och hans “bara fakta, bara kunskap, raka rör”-ideologi som den enda tänkbara räddningen. Och så blev det ju också.
Det är alltså en framgångsrik modell att erbjuda en-faktors-förklaringar för alla förekommande problem. Om man nu råkar ha landets största tidningskoncern i ryggen.
I detta samband bör man kanske hylla Hans Bergstöm, som såg till att förmedlingspedagogiken fick inträde till DNs debatt- och ledarsidor. Han var en av de få som insåg att krisrapporter och enkla patenlösningar som disciplin, styrning och kontroll ger borgerligheten hegemoni över utbildningsområdet - och i förlängningen makt över de diskurser som styr socialpolitiken, integrationen, och välfärden.
(Hans Bergström driver tillsammans med sin fru Engelska Skolan, är numera amerikansk medborgare och SD-rådgivare)
Det är ett mycket modernt projekt.
Mathilda Wiklund har undersökt hur DNs ledar- och debattsidor konstruerar “den goda läraren”. Där beskrives skolan som ett socialdemokratiskt rivningsprojekt, allt pedagogiskt som flum och ideologi. Där utmålas Jan “Messias” Björklund och hans “bara fakta, bara kunskap, raka rör”-ideologi som den enda tänkbara räddningen. Och så blev det ju också.
Det är alltså en framgångsrik modell att erbjuda en-faktors-förklaringar för alla förekommande problem. Om man nu råkar ha landets största tidningskoncern i ryggen.
I detta samband bör man kanske hylla Hans Bergstöm, som såg till att förmedlingspedagogiken fick inträde till DNs debatt- och ledarsidor. Han var en av de få som insåg att krisrapporter och enkla patenlösningar som disciplin, styrning och kontroll ger borgerligheten hegemoni över utbildningsområdet - och i förlängningen makt över de diskurser som styr socialpolitiken, integrationen, och välfärden.
(Hans Bergström driver tillsammans med sin fru Engelska Skolan, är numera amerikansk medborgare och SD-rådgivare)
mer kommunikation
Mer om studenten som sökte moraliskt stöd. Hon fick inte det stöd hon hade hoppats på, utan en uppmaning att ta itu med saken.
Det kommer ett mail:
Jag ser att du kritiserar mitt arbete. Jag tror du har missförstått mig. Jag vill prata med dig och förklara.
Intressant.
Visst, det är möjligt att jag har missförstått. Sånt händer.
Men, som studenten redan berättade för sin “stödperson” - det är kritiken det är fel på: “... och han kritiserar mitt arbete hela tiden!”.
Och hon vill inte prata med mig för att förstå min kritik: hon vill prata med mig så att hon kan eliminera mina missförstånd.
Det är 2 aspekter som fascinerar:
- kritik uppfattas tydligen inte som förändringsuppdrag: kritik ses uppenbarligen som personlig. Kanske jag skall övergå till “snäll-kritik”, typ “din uppsats är underbar. Bäst. Du är bäst. Din uppsats är bästast. Men så kunde du kanske ändra lite på det där ...”
- och: om vi pratar tillräckligt länge blir vi sams, dvs. jag ser arbetet ur studentens perspektiv. Den diskursanalytiska ansatsen bakom det här tilltalar mig: verkligheten konstrueras genom ord. Problemet är bara att jag inte vill ha min verklighetsuppfattning utbytt mot någon annans. Tänk om jag inte vill bepratas tills jag inser att min kritik var fel?
Det kommer ett mail:
Jag ser att du kritiserar mitt arbete. Jag tror du har missförstått mig. Jag vill prata med dig och förklara.
Intressant.
Visst, det är möjligt att jag har missförstått. Sånt händer.
Men, som studenten redan berättade för sin “stödperson” - det är kritiken det är fel på: “... och han kritiserar mitt arbete hela tiden!”.
Och hon vill inte prata med mig för att förstå min kritik: hon vill prata med mig så att hon kan eliminera mina missförstånd.
Det är 2 aspekter som fascinerar:
- kritik uppfattas tydligen inte som förändringsuppdrag: kritik ses uppenbarligen som personlig. Kanske jag skall övergå till “snäll-kritik”, typ “din uppsats är underbar. Bäst. Du är bäst. Din uppsats är bästast. Men så kunde du kanske ändra lite på det där ...”
- och: om vi pratar tillräckligt länge blir vi sams, dvs. jag ser arbetet ur studentens perspektiv. Den diskursanalytiska ansatsen bakom det här tilltalar mig: verkligheten konstrueras genom ord. Problemet är bara att jag inte vill ha min verklighetsuppfattning utbytt mot någon annans. Tänk om jag inte vill bepratas tills jag inser att min kritik var fel?
kommunikationsmönster
Det är kanske nåt etniskt, men jag upplever vissa kommunikationsmönster som exotiska.
En student menar att jag kritiserar hennes uppsatsutkast. Hon berättar det inte för mig - hon går till någon annan lärare och berättar det. I valet mellan att kräva en ändring eller att få moraliskt stöd valde hon det moraliska stödet.
Några kursdeltagare har synpunkter på litteratur, examinationsuppgiften, en kollegas undervisning. De berättar det inte för den som är ansvarig för kursen: de går till någon annan person. Där berättar de att de har klagat och blivit avvisade. Där berättar de hur omöjlig uppgiften är. Där gräver de också fram saker som är faktiskt har rättats till.
Vad är målet?
“Tycker du inte också att han är omöjlig?”
“Håller du med mig?”
Eller?
En student menar att jag kritiserar hennes uppsatsutkast. Hon berättar det inte för mig - hon går till någon annan lärare och berättar det. I valet mellan att kräva en ändring eller att få moraliskt stöd valde hon det moraliska stödet.
Några kursdeltagare har synpunkter på litteratur, examinationsuppgiften, en kollegas undervisning. De berättar det inte för den som är ansvarig för kursen: de går till någon annan person. Där berättar de att de har klagat och blivit avvisade. Där berättar de hur omöjlig uppgiften är. Där gräver de också fram saker som är faktiskt har rättats till.
Vad är målet?
“Tycker du inte också att han är omöjlig?”
“Håller du med mig?”
Eller?
23 oktober 2009
Dela - nätverk för lärare
Här finns ett nätverk för lärare som delar med sig av idéer, undervisningsförslag, tips och en massa annat:
Dela
Dela
19 oktober 2009
Konsten att vara vetenskaplig
Sven-Ove Hansson: Konsten att vara vetenskaplig. (pdf)
Han förklarar ungefär hur man forskar - och varför man gör så. Läs den!
Han förklarar ungefär hur man forskar - och varför man gör så. Läs den!
4 oktober 2009
politisk korrekt
Ibland är man slö. Jag har blivit förolämpad, för en vecka sedan. Och upptäcker det nu.
En student kommenterade en föreläsning med "du vet ju vad du ska säga för att vara politisk korrekt".
Jag fattade ingenting. Jag, politiskt korrekt? Inte!!!!
Sen förklarade hon. Muslimer har en hederskultur, de förtrycker kvinnor och mördar döttrar. Därför måste vi befria deras kvinnor. Det vet alla. Men du förnekar det. Du vägrar att se sanningen därför att den inte är politiskt korrekt.
Lite naivt trodde jag att den härskande/styrande ideologiska diskursen är mest politisk korrekt:
Lustigt. Nästan. Den styrande rasismen beskyller alltså icke-rasister för att ha makten över diskursen.
Men det har rasister alltid gjort: "slå tillbaka" för att försvara fosterlandet, vitheten, rasen. Finns något brutalare sanningsanspråk än att hävda "den som förnekar att vi har rätt ljuger"? Antingen har de rätt, eller så har de rätt.
Och den som inte är med oss är mot oss.
För dom har vi läger. I rent självförsvar, förstås.
En student kommenterade en föreläsning med "du vet ju vad du ska säga för att vara politisk korrekt".
Jag fattade ingenting. Jag, politiskt korrekt? Inte!!!!
Sen förklarade hon. Muslimer har en hederskultur, de förtrycker kvinnor och mördar döttrar. Därför måste vi befria deras kvinnor. Det vet alla. Men du förnekar det. Du vägrar att se sanningen därför att den inte är politiskt korrekt.
Lite naivt trodde jag att den härskande/styrande ideologiska diskursen är mest politisk korrekt:
- nyliberal marknadsreligion,
- neokonservativ law-and-order-romantik,
- postpolitik, som finansministens vädermetaforer
- salongsrasism med migrationsverkets champagnefester när man lyckas med en svår utvisning
Lustigt. Nästan. Den styrande rasismen beskyller alltså icke-rasister för att ha makten över diskursen.
Men det har rasister alltid gjort: "slå tillbaka" för att försvara fosterlandet, vitheten, rasen. Finns något brutalare sanningsanspråk än att hävda "den som förnekar att vi har rätt ljuger"? Antingen har de rätt, eller så har de rätt.
Och den som inte är med oss är mot oss.
För dom har vi läger. I rent självförsvar, förstås.
1 oktober 2009
Ny skräckfilm
Räddningen från flumskolan har visst fått lite collateral benefits, av skolverkets senaste rapport att döma (Vad påverkar resultaten i svensk grundskola? Kunskapsöversikt om betydelsen av olika faktorer)
Skolverket visar att vi får
Själv röstar jag för att differentiering är huvudsyftet med "århundradets skolreform", men det kan ju också vara en (ur skolministerns perspektiv) lycklig sidoeffekt.
Sammanfattning: http://www.skolverket.se/publikationer?id=2258
Rapporten: http://www.skolverket.se/publikationer?id=2260
Skolverket visar att vi får
- mer differentiering (= sortering & gallring),
- mer lönsamma privatskolor med färre utbildade lärare och mer do-it-yourself-pedagogik,
- mer kommunala sparåtgärder med mindre pengar till skolor och utbildning,
- sämre skolresultat med ett större glapp mellan "bra" och "dåliga" elever ...
Själv röstar jag för att differentiering är huvudsyftet med "århundradets skolreform", men det kan ju också vara en (ur skolministerns perspektiv) lycklig sidoeffekt.
Sammanfattning: http://www.skolverket.se/publikationer?id=2258
Rapporten: http://www.skolverket.se/publikationer?id=2260
30 september 2009
"jag tycker"
Frasen "jag tycker", tycker jag, verkar ligga i tiden.
Men det är förstås intressantare hur den används.
När politiker anlägger cockerspaniel-fejset och ser bekymrade ut och "tycker" att det behövs fler poliser i Rosengård, för att upphäva utanförskapet där, då handlar det inte om en personlig åsikt. Men det framställs så.
Det personliga tyckandet upphäver regeln "makthavare skall argumentera för sina åtgärder".
Den regel makthavare vill införa är "jag känner, precis som du och alla andra". Skillnaden är att makthavarnas "kännande" kan sätta andra i fängelse. Och att detta kännande uttalar sig om fakta, verkligheten, saker - och konstruerar dem. Den konstruerar burka-hotet i Danmark (omkring ett dussin kvinnor i burka hotar danskheten), den konstruerar hotfulla källarmoskéer i Rosengård (som de flesta där aldrig besöker) och så vidare.
"Känna" betyder alltså "jag behöver inte argumentera för det".
Den nya känslan: jag känner att världen är platt. Det känns så. Då måste det ju vara så. Bäst att stanna i Sverige, så man inte ramlar över kanten.
Ett problem jag ser i förlängningen är att man på detta sätt kan skapa sig en egen värld. Video on demand levererar den videofilm vi just nu vill se. Helt ok. Men: Life on Demand. Strukturer on demand. Verklighet on demand?
Om man inte kan kommunicera sin verklighet, om det inte finns någon gemensam grund att tala om - hur handlar vi då? Utifrån vår egen känsla?
Eller med fingret i luften, för att följa andras känslor? Det är lika illa det - som jakten på terrorister visar. They seek him here, they seek him there, those frenchies seek him everywhere" skaldade Röda Nejlikan. Bin Ladin måste ju vara någonstans - eftersom alla talar om att han är ett hot. På en flygplats nära dig? I mailen?
Eller med k-pisten när man återbesöker sin gamla skola, där man kände sig förnedrad, man inte kunde tala om det?
"Kännandet" ersätter argument, och jag känner att därmed en hel värld av gemensam argumentationsgrund faller. Habermas' deliberation förutsätter att vi enas om argumentations-regler. Vad gör vi utan dessa regler?
Därför vill jag inte läsa fler uppsatser som handlar om vad författaren känner, tycker, upplever. Det är intressant som en upplevelse, visst. Men det hjälper mig inte att förstå. "Jag känner" argumenterar inte med mig. Utmanar mig inte. Får mig inte att tänka nytt.
Dessutom innebär "jag känner" ett spel med ord som på svenska råkar sammanfalla:
- "jag upplever" - t ex jag känner hunger, lust, längtan ...
- "jag har en vag tanke" - t ex känner jag att jag har glömt något, och att jag skriver för mycket här.
- "jag beskriver verkligheten, men vill/kan inte argumentera för det" - t ex om jag känner att det här är ett viktigt ämne.
Att känna hunger är legitimt. Ingen annan kan bedöma om jag verkligen känner det. Jag kan säga det, och kräva att jag blir trodd. Sannfärdighet, som Habermas säger, om inte jag minns fel.
Men att känna att Rosengård måste omges av taggtråd och poliser - det är ett uttalande som kräver ingrepp i andras liv och borde därför legitimeras. Om inte annat än genom att talaren presenterar sin världsbild och sina argument.
Därför, känner jag, vill jag inte läsa fler uppsatser där författaren känner helt personligt ... speciellt inte om författaren skall bli lärare och känner att hon/han känner för en viss undervisning, dvs. för att forma andra människors liv.
Men det är förstås intressantare hur den används.
När politiker anlägger cockerspaniel-fejset och ser bekymrade ut och "tycker" att det behövs fler poliser i Rosengård, för att upphäva utanförskapet där, då handlar det inte om en personlig åsikt. Men det framställs så.
Det personliga tyckandet upphäver regeln "makthavare skall argumentera för sina åtgärder".
Den regel makthavare vill införa är "jag känner, precis som du och alla andra". Skillnaden är att makthavarnas "kännande" kan sätta andra i fängelse. Och att detta kännande uttalar sig om fakta, verkligheten, saker - och konstruerar dem. Den konstruerar burka-hotet i Danmark (omkring ett dussin kvinnor i burka hotar danskheten), den konstruerar hotfulla källarmoskéer i Rosengård (som de flesta där aldrig besöker) och så vidare.
"Känna" betyder alltså "jag behöver inte argumentera för det".
Den nya känslan: jag känner att världen är platt. Det känns så. Då måste det ju vara så. Bäst att stanna i Sverige, så man inte ramlar över kanten.
Ett problem jag ser i förlängningen är att man på detta sätt kan skapa sig en egen värld. Video on demand levererar den videofilm vi just nu vill se. Helt ok. Men: Life on Demand. Strukturer on demand. Verklighet on demand?
Om man inte kan kommunicera sin verklighet, om det inte finns någon gemensam grund att tala om - hur handlar vi då? Utifrån vår egen känsla?
Eller med fingret i luften, för att följa andras känslor? Det är lika illa det - som jakten på terrorister visar. They seek him here, they seek him there, those frenchies seek him everywhere" skaldade Röda Nejlikan. Bin Ladin måste ju vara någonstans - eftersom alla talar om att han är ett hot. På en flygplats nära dig? I mailen?
Eller med k-pisten när man återbesöker sin gamla skola, där man kände sig förnedrad, man inte kunde tala om det?
"Kännandet" ersätter argument, och jag känner att därmed en hel värld av gemensam argumentationsgrund faller. Habermas' deliberation förutsätter att vi enas om argumentations-regler. Vad gör vi utan dessa regler?
Därför vill jag inte läsa fler uppsatser som handlar om vad författaren känner, tycker, upplever. Det är intressant som en upplevelse, visst. Men det hjälper mig inte att förstå. "Jag känner" argumenterar inte med mig. Utmanar mig inte. Får mig inte att tänka nytt.
Dessutom innebär "jag känner" ett spel med ord som på svenska råkar sammanfalla:
- "jag upplever" - t ex jag känner hunger, lust, längtan ...
- "jag har en vag tanke" - t ex känner jag att jag har glömt något, och att jag skriver för mycket här.
- "jag beskriver verkligheten, men vill/kan inte argumentera för det" - t ex om jag känner att det här är ett viktigt ämne.
Att känna hunger är legitimt. Ingen annan kan bedöma om jag verkligen känner det. Jag kan säga det, och kräva att jag blir trodd. Sannfärdighet, som Habermas säger, om inte jag minns fel.
Men att känna att Rosengård måste omges av taggtråd och poliser - det är ett uttalande som kräver ingrepp i andras liv och borde därför legitimeras. Om inte annat än genom att talaren presenterar sin världsbild och sina argument.
Därför, känner jag, vill jag inte läsa fler uppsatser där författaren känner helt personligt ... speciellt inte om författaren skall bli lärare och känner att hon/han känner för en viss undervisning, dvs. för att forma andra människors liv.
test - om bloggen
Detta är ett test:
Min röst ska nu komma från någonstans i rummet.
Och detta var ett diskriminerande diskursivt inlägg. Det utesluter alla som inte förstår vilken företeelse inlägget lutar sig mot. Och därmed vilken tid det leker med.
Och förklaringen för det diskriminerande diskursiva är också rätt så nördig. Den positionerar texten i ett annat kontext och i en annan diskurs, närmare: i diskurs-diskursen.
Slut på nördigheter.
Min röst ska nu komma från någonstans i rummet.
Och detta var ett diskriminerande diskursivt inlägg. Det utesluter alla som inte förstår vilken företeelse inlägget lutar sig mot. Och därmed vilken tid det leker med.
Och förklaringen för det diskriminerande diskursiva är också rätt så nördig. Den positionerar texten i ett annat kontext och i en annan diskurs, närmare: i diskurs-diskursen.
Slut på nördigheter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)